Tillsammans med 8900 övriga Uppsalabor och tillika Siriusfans (ok, en och annan från Edsbyn också) vallfärdade jag och min biker idag till Studenternas IP för att heja fram Sirius till SM-final i bandy. Resultatet? Bilden talar för sig själv. Siffran till vänster är antal mål gjorda av hemmalaget.
Bra jobbat i alla fall Sirius och strongt att ta sig så långt. Trots att matchen aldrig blev någon match på riktigt njöt jag av stämningen, den värmande drycken och samhörigheten. Idrott förenar.
Nu är det ju melodifestivalfinal i morgon och både tonåringen och sedan länge utflugna ettan har bokat kvällen men sin mor med det uttalade syftet att se spektaklet. Självklart ställer jag upp, bjuder på middag och bänkar mig. Och lika självklart har jag mina favoriter. Malena Ernman först och främst, inte bara för att jag träffat henne privat (så fick jag det sagt), utan för den underbara rösten och glimten i ögat. Andra favoriter är EMD:s charmiga Baby goodbye samt Moving on, mäktig och sann för mig personligen:
I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on
De orden, den refrängen, etsar sig fast, lyfter. Lyssnar på den om igen medan kvällen blir sen. Låter tankarna fara. Samtidigt skruvar min kära upp volymen på radion i rummet invid och alla tankar och musik från datorn dränks i ett berusat dån.
Det är fredag kväll. Allt är så bra som det rimligen kan vara här och nu.
Jag vet att jag skrivit om våren förut. Men här i mellansverige är vädret alltid ett gångbart samtalsämne. I brist på annat. När man inte vet vad man ska säga men ändå vill säga något. Tacksamt i mötet med främlingar eller om orden bara inte räcker till, eller modet, eller orken. Just nu vill jag säga så mycket. Samtala. Mötas. Bli mött. Men väljer tystnad och att skriva om oväsentligheter. En diffus saknad som jag inte vill kännas vid gör sig påmind.
Bättre att prata om vädret.
Trots minusgrader och snö sjunger koltrasten (är det en sådan?) så det ekar mellan husen om kvällarna. Växlarna har frusit fast på cykeln men eftersom det bara är högst tillfälligt känns det inte lika jävligt som det gjorde i december. Så jag cyklar på, vinglar fram längs med cykelbanan och får grus i kedjan och iskalla händer och drömmer om den där våren som faktiskt är på väg.
har jag ägnat mig åt. Slängt tusen sidor fullskrivna kollegieblockssidor. Men jag har ömt sparat ett antal uppsatser skrivna på ett språk och i en stil som jag knappt känner igen längre. Studier i litteratur, historia, filosofi och allehanda ämnen. Timmar av ångest över kommande tentor. Sida upp och sida ner av stelt akademiskt resonemang. Har jag verkligen gjort allt det? Jovars, men så skönt det är att frigöra sig och slänga. Så skönt det är att bära ut sopsäck efter sopsäck fylld med flera års tankearbete. Jag har aldrig återvänt till mina anteckningar. Jag kommer inte att göra det heller. I mitt nya liv ska inga överflödiga ägodelar belasta sinnet. Inga dammtussar ska ge mig ångest. Jag drömmer om rena ytor och mindspace. Och jag drömmer om olika nyanser av brun målarfärg. Tonåringen vill ha bruna väggar i sitt nya rum. Jag är lättad över att valet inte föll på rosa. Brunt är ok, det är fint. Jordnära. Jag är dessutom mycket förtjust i att måla. Att stryka färg på en vägg eller måla om en möbel är kreativt, lugnande, upplyftande och fantastiskt roligt.
I renoveringens kölvatten följer tusen små roliga projekt. I det flow som skapas när det kreativa flödet kopplas på kan man inte annat än bara vara i nuet med alla sina sinnen.
Renoveringen av mitt hus fortskrider sakta men säkert. På tryggt avstånd från kaoset ringer jag runt till hantverkare och försöker koordinera dem så att de gör rätt sak på rätt tid. Inte lätt. Dessutom finns en hyresvärd som har principer. En av dessa är att inte sätta in nytt golv i en klädkammare. Vill jag ha nytt golv i klädkammaren får jag minsann fixa det själv. Alltså har jag bett min kära ordna det åt mig, vilket han gör. Jag är så tacksam för händiga hjälpsamma män. För trots att jag visst kan svinga en hammare och skruva i en skruv så är det något speciellt med att se en lång, stark, vacker man stå i mitt hem i full action och göra manliga saker för mig. DÅ bli jag liksom kvinnlig. På det lite primitiva sättet: Me Jane, you Tarzan. Och DET kan leda till både det ena och det andra. Avbrott i golvläggandet till exempel. Angenäma sådana.
På söndag är det internationella kvinnodagen igen. Vad gör man av en sådan dag? Det är bra att fokus är på kvinnors villkor men om det bara är under en enda dag av året så är det kanske inte så mycket värt. Hoppas de initiativ som tas inför 8 mars istället leder till långsiktigt, strategiskt arbete för att skapa ett bättre samhälle för både kvinnor och män.
200 miljarder. Så mycket har AP-fonderna gått med förlust. Samtidigt har somliga anställda inom fonderna fått ut stora bonusar. Bonussystemet är indirekt en orsak till de stora förlusterna: ju större risktagning (med våra pengar), desto större möjlighet till stora vinster. Och stora vinster innebär med det system som finns: stora bonusar. Om de som spekulerar bort våra pensionspengar hade stannat hemma istället för att gå till jobbet förra året hade pengarna funnits kvar. Förlusten hade i alla fall inte blivit 200 miljarder. Allt detta avslöjade Uppdrag granskning igår på ettan läs mer.
Nu brukar jag inte ägna mig åt att oroa mig över pensionen. Det är ju bara pengar och när den dagen kommer är jag övertygad om att jag överlever. Då också. Mina behov är ganska anspråkslösa och jag upphör aldrig att förvånas över hur långt girighet och habegär kan driva människor. Eller snålhet för den delen. Mäts vårt värde eller egenvärde i pengar och egendom? Man kan ju aldrig äta sig mer än mätt. Eller?
Kattis Ahlströms program om relationer hade premiär i dag på tv 4 plus. Obligatorisk panel diskuterade vad det är man egentligen söker hos en partner. Vi fick se inslag om de unga tu som gjort listor på egenskaper de ville att deras kommande partner skulle ha. Vi fick höra Erik Hörstadius slänga ur sig den ena provokationen efter den andra. Män vill tömma sig i flera och är därmed oförmögna till trohet. Hmmm. Men psykologen och zoologen i sällskapet talade också om hur vi människor fungerar. Till skillnad från djuren har vi inte en brunstvecka i oktober. Sex har en annan funktion hos oss än hos djur och är inte bara till för fortplantning. Det handlar om anknytning. Ju fler gånger vi har sex med varandra desto starkare knyter vi an till varandra och ett slags innerlighet uppstår. Därför är det en myt att sex skulle vara bara sex. Sexet sätter igång mekanismer hos oss som leder till konsekvenser. Ok, jag erkänner att sådana program har sitt underhållningsvärde för de berör något många grubblar över någon gång: hur ska man hitta den rätta och hur ska man få relationen att hålla. Panelen konstaterade att det inte är så bra om man är för lika. Det blir ingen dynamik eller spänning i ett sådant förhållande. Detta är inget nytt men samtidigt har vi ett ordspråk som säger att lika barn leka bäst. Om de gör det också i en kärleksrelation må vara en annan femma. Själv är jag impulsiv och känslosam till tusen och mellan varven djup och i behov av ensamhet och/eller långa samtal. Kommunikativ. Skulle det fungera med någon som är likadan eller skulle det bara bli för mycket?
Joggingrundan avklarad, cowboy ute på äventyr, tv på tomgång. Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
Khalil Gibran återvänder jag till när oron vaknar. Dricker visdomsord som en törstande i öknen. Nåja, nästan. Ibland måste man företa en inre resa. Ibland utan karta och kompass eller vägledning men med nyfikenhet och ödmjukhet. Snön ligger kvar ute och jag har nästan lust att bara resa mig upp ur kontorsstolen och gå rakt ut på den grå gatan. Pliktkänslan håller mig kvar, jag är ju väluppfostrad och socialiserad. Äter därför Noskapin för att inte störa någon med mitt hostande och printar lydigt ut mail som kan behöva sparas för en oviss framtid. Förmodligen slutar de efter någon vecka i papperskorgen och går ett snöpligt öde till mötes i den stora blå containern utanför porten. Viktigare än så är inte mailen. Men jag tror det, just nu vill jag tro det och printar ut för brinnande livet medan jag funderar på Gibrans ord:
And a man said, ”Speak to us of Self-Knowledge.”
And he answered, saying: Your hearts know in silence the secrets of the days and the nights.
But your ears thirst for the sound of your heart’s knowledge.
You would know in words that which you have always know in thought.
You would touch with your fingers the naked body of your dreams.
And it is well you should.
The hidden well-spring of your soul must needs rise and run murmuring to the sea;
And the treasure of your infinite depths would be revealed to your eyes.
But let there be no scales to weigh your unknown treasure;
And seek not the depths of your knowledge with staff or sounding line.
For self is a sea boundless and measureless.
Say not, ”I have found the truth,” but rather, ”I have found a truth.”
Say not, ”I have found the path of the soul.” Say rather, ”I have met the soul walking upon my path.”
For the soul walks upon all paths.
The soul walks not upon a line, neither does it grow like a reed.
The soul unfolds itself, like a lotus of countless petals.
