Efter festen

Så var det då nytt år än en gång. Nyss hemkommen efter besök hos särbon mellandagar och nyår. Det där med att vara två medelålders personer med två historier som ska sammanjämkas och personer i vår närhet som ska acceptera vårt gemensamma liv…För vår del är det en evig följetong. Barn och ex som envist kämpar för att bevara det förflutnas alla traditioner leder till spänd tystnad mellan mig och älsklingen. Saker som borde sägas och göras men kvävs för att inte såra. Jag vill ju framåt, hela tiden framåt. Nåväl, det nya året är ändå här och vi har ju träffat min släkt, de få som finns på orten. Hans är hans ansvar och bara hans men visst sårar det och jag är så besviken över att vi inte får till det på ett bra och naturligt sätt. Varje år denna ångest kring just julen. När jag tänker på dagarna som passerat ser jag tydligt hur mörka de varit i vissa avseenden. Fest hela helgen lång. Många boxar vin har gått åt, många obehagliga sanningar sagts, och varje kväll har jag gått och lagt mig i visshet om att min cowboy dricker ur till sista droppen ända in på småtimmarna. På förmiddagarna har jag varit ensam vaken, sprungit en sväng vissa dagar, och tänkt på hur många familjer som krossats av någons alkoholvanor. Nu tänker jag, att det nya året får blir ett bra relationsår. Jag ska ta tag i mig själv och min rolll som anhörig till en missbrukare. Jag ska ta tag i min träning. Har tränat styrka och kondition under hösten och känner märkbara reslutat. Nu sneglar jag på höstens halvmara i Stockholm. Tiden 2.04 för sex år sedan kanske är möjlig att uppnå? Eller till och med slå? Halvdrömmer om Stockholm 2012. Då är det sex år sedan premiären på maratonsträckan. Vad har hänt med kroppen sen dess? Orkar den än? Jag behöver ett mål och en mening.

Olympiska spelen

Äntligen släpper kylan. Kan kanske bli njutbara isar nere på sjön om vi får lite tö och sedan kallt igen. Läser om OS i DN på nätet. Märkligt nog har spelen gått mig förbi i år. Har missat det mesta men kan inte säga vad jag gjort istället på kvällarna. Okoncentrerad och vårtrött? För mycket att tänka på? Snappar upp ett och annat resultat vid fikarasterna på jobbet. Somliga är engagerade och ställer klockan på nätterna. Ibland urartar det hela till märkliga diskussioner om huruvida sport är kultur eller inte och om varför man ställer om hela tablån bara för ett OS. Det är som vanligt alltså: sportnördar går i försvarsställning medan kulturnördarna går till angrepp. Allt för ett olympiskt spel som ju faktiskt bara varar i ett par veckor.

Jodå, så att….

Oj vad tiden går fort. Redan mars snart. Utanför mitt hus har det börjat stinka av katturin som det alltid gör så här års. I min garderob ligger skrynkliga vårkläder och väntar på att bli framtagna. Alla mina kläder är skrynkliga förresten. Särboliv på femte året börjar ta ut sin rätt. Numera orkar jag inte ens packa upp mellan gångerna. Knappt jag orkar flytta mer heller förresten. Knappt jag orkar vilja planera framåt om framåt ska vara som nuet och inget någonsin förändras. Tappa lusten kallas det. Jag trivs hemma. Mer och mer trivs jag. Det är i alla fall mitt och här får jag flytta fotografier hur många gånger om dagen jag vill. Jag kan till och med ta bort dem utan att trampa någon på tårna. Inga x att ta hänsyn till heller. Dem stänger jag ute för de hör inte hit. Det är inte alla som har fattat det. Somliga x tror att de alltid har rätt till sin exmake eller exfru mest, liksom mer än någon annan. Sånt gör mig riktigt arg. Släpp taget!

Ibland orkar man inte prata med varandra och då skriver jag. Min biker brukar få långa brev som han aldrig kommenterar. Konstigt detdär. Man vet att någon har tagit del av ens tankar och åsikter men säger inget. Tiger som muren. Båda vet att den andra vet. Man börjar istället prata om annat. Lite löst sådär. Om hur bilen går och om vädret och om vi kanske ska åka skridskor i fackelsken i kväll. Man nickar lite eftertänksamt och slänger kanske in en kommentar: Jodå…så att…

Men man har inte löst det som finns där outtalat. Man har inte gått till botten och rett ut problemet. Sen brukar det ändå explodera en vacker dag.

Bandyresultat

Tillsammans med 8900 övriga Uppsalabor och tillika Siriusfans (ok, en och annan från Edsbyn också) vallfärdade jag och min biker idag till Studenternas IP för att heja fram Sirius till SM-final i bandy. Resultatet? Bilden talar för sig själv. Siffran till vänster är antal mål gjorda av hemmalaget.

Bra jobbat i alla fall Sirius och strongt att ta sig så långt. Trots att matchen aldrig blev någon match på riktigt njöt jag av stämningen, den värmande drycken och samhörigheten. Idrott förenar.

Bandyhjältar

Moving on

Nu är det ju melodifestivalfinal i morgon och både tonåringen och sedan länge utflugna ettan har bokat kvällen men sin mor med det uttalade syftet att se spektaklet. Självklart ställer jag upp, bjuder på middag och bänkar mig. Och lika självklart har jag mina favoriter. Malena Ernman först och främst, inte bara för att jag träffat henne privat (så fick jag det sagt), utan för den underbara rösten och glimten i ögat. Andra favoriter är EMD:s charmiga Baby goodbye samt Moving on, mäktig och sann för mig personligen:

I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on

De orden, den refrängen, etsar sig fast, lyfter. Lyssnar på den om igen medan kvällen blir sen. Låter tankarna fara. Samtidigt skruvar min kära upp volymen på radion i rummet invid och alla tankar och musik från datorn dränks i ett berusat dån.

Det är fredag kväll. Allt är så bra som det rimligen kan vara här och nu.

Våren

Jag vet att jag skrivit om våren förut. Men här i mellansverige är vädret alltid ett gångbart samtalsämne. I brist på annat. När man inte vet vad man ska säga men ändå vill säga något. Tacksamt i mötet med främlingar eller om orden bara inte räcker till, eller modet, eller orken. Just nu vill jag säga så mycket. Samtala. Mötas. Bli mött. Men väljer tystnad och att skriva om oväsentligheter. En diffus saknad som jag inte vill kännas vid gör sig påmind.

Bättre att prata om vädret.

Trots minusgrader och snö sjunger koltrasten (är det en sådan?) så det ekar mellan husen om kvällarna. Växlarna har frusit fast på cykeln men eftersom det bara är högst tillfälligt känns det inte lika jävligt som det gjorde i december. Så jag cyklar på, vinglar fram längs med cykelbanan och får grus i kedjan och iskalla händer och drömmer om den där våren som faktiskt är på väg.

Snart. Inte idag, men snart. Håll bara ut.

Frigörande städning

har jag ägnat mig åt. Slängt tusen sidor fullskrivna kollegieblockssidor. Men jag har ömt sparat ett antal uppsatser skrivna på ett språk och i en stil som jag knappt känner igen längre. Studier i litteratur, historia, filosofi och allehanda ämnen. Timmar av ångest över kommande tentor. Sida upp och sida ner av stelt akademiskt resonemang. Har jag verkligen gjort allt det? Jovars, men så skönt det är att frigöra sig och slänga. Så skönt det är att bära ut sopsäck efter sopsäck fylld med flera års tankearbete. Jag har aldrig återvänt till mina anteckningar. Jag kommer inte att göra det heller. I mitt nya liv ska inga överflödiga ägodelar belasta sinnet. Inga dammtussar ska ge mig ångest. Jag drömmer om rena ytor och mindspace. Och jag drömmer om olika nyanser av brun målarfärg. Tonåringen vill ha bruna väggar i sitt nya rum. Jag är lättad över att valet inte föll på rosa. Brunt är ok, det är fint. Jordnära. Jag är dessutom mycket förtjust i att måla. Att stryka färg på en vägg eller måla om en möbel är kreativt, lugnande, upplyftande och fantastiskt roligt.

I renoveringens kölvatten följer tusen små roliga projekt. I det flow som skapas när det kreativa flödet kopplas på kan man inte annat än bara vara i nuet med alla sina sinnen.

Friday night

För alla som ser kärlekens kraft.

Renovering igen

Renoveringen av mitt hus fortskrider sakta men säkert. På tryggt avstånd från kaoset ringer jag runt till hantverkare och försöker koordinera dem så att de gör rätt sak på rätt tid. Inte lätt. Dessutom finns en hyresvärd som har principer. En av dessa är att inte sätta in nytt golv i en klädkammare. Vill jag ha nytt golv i klädkammaren får jag minsann fixa det själv. Alltså har jag bett min kära ordna det åt mig, vilket han gör. Jag är så tacksam för händiga hjälpsamma män. För trots att jag visst kan svinga en hammare och skruva i en skruv så är det något speciellt med att se en lång, stark, vacker man stå i mitt hem i full action och göra manliga saker för mig. DÅ bli jag liksom kvinnlig. På det lite primitiva sättet: Me Jane, you Tarzan. Och DET kan leda till både det ena och det andra. Avbrott i golvläggandet till exempel. Angenäma sådana.

På söndag är det internationella kvinnodagen igen. Vad gör man av en sådan dag? Det är bra att fokus är på kvinnors villkor men om det bara är under en enda dag av året så är det kanske inte så mycket värt. Hoppas de initiativ som tas inför 8 mars istället leder till långsiktigt, strategiskt arbete för att skapa ett bättre samhälle för både kvinnor och män.

Ljuva 20-tal

Eftersom jag nyligen lärt mig grunderna i såväl jitterbug som charleston vill jag självklart dela med mig lite dansglädje.

Visst är de härliga!