Kan det vara så? Funderar jag. Att singellivet i sig blivit en livsstil. Ett sätt att vara och agera på. Tanken slår mig när jag bläddrar bland dejtningsugna på en viss icke namngiven sida på internet. Den som samlar mest komplimanger, brev och dejter vinner. Skit samma om man hittar någon att älska. Det var ju inte det som var meningen liksom. Man kan ändå inte skilja på alla som tränar, reser, har god ekonomi, utflugna barn och tycker om att laga mat och dricka vin på helgerna. För tjejer gäller vackra leenden och pussmunnar, för män dito leenden och god ekonomi och kanske en golfklubba i handen och en bil och mc i garaget. Ju äldre desto kräsnare är man. Allt ska passa in. Kärlek var frågan. En liten elak röst svarar: självbekräftelse.
Desto mer fantastiskt när seriösa, sökande människor verkligen finner varandra på riktigt. Vilket mirakel det är.
Etiketter relationer
