Idag skulle solen väcka mig med sin värme. Skina in genom sovrumsfönstret och kittla mina kinder och få mig att vakna till en härlig dag. En snabb titt visar att himlen är grå och vinden kall. Sinead O’Connors Nothing Compares to You är oslagbar en dag när tillvaron och relationerna inte är på topp. This is for You!
Stockholms stads finansborgarråd Kristina Axén Olin avgår med omedelbar verkan. Läs mer i bl.a. DN. Skälet anges vara att det är för svårt att få ihop livet som ensamstående trebarnsmamma med det tuffa yrket som toppolitiker. Kristina och jag har inte mycket gemensamt vad gäller sättet att se på tillvaron ur politiskt perspektiv. Hennes hårda marknadsliberala grundsyn har många gånger upprört mig såpass att jag närapå satt kaffet i vrångstrupen. Jag har sett henne som en människoovänlig politisk robot utan förmåga till inlevelse eller medkännande. Men bakom det hårda skalet finns en kvinna som kämpat med att få ihop sitt liv precis som alla vi andra. Måhända har hennes situation varit mer utsatt genom det yrke hon valt, men problematiken har varit densamma: hur kombinera kraven på att vara en god förälder med kraven på att göra bra ifrån sig på jobbet samtidigt som man också tar hand om sig själv genom träning, egen tid osv. Oavsett politisk hemvist förenas vi, Kristina, jag och många, många andra genom denna dagliga, envetna kamp för att få vara en hel människa.
Axén Olin har gjort sitt val. Det är sorgligt att man måste välja. Det är sorgligt att priset är att avstå. Ännu sorgligare är det, att samhället är uppbyggt på att man är två där den ena förväntas stå för mer av markservice och omsorg för att det alls ska vara möjligt för någon i en familj där det finns barn att satsa fullt ut på yrkeskarriären. Oftast är det kvinnan. That’s a fact. Fortfarande finns också lite förståelse för hur tufft det faktiskt är att vara ensamförälder (oavsett om man är det på heltid eller barnen bor en del av tiden hos den andra föräldern). Karriär är inte förenligt med ett fungerande privatliv om man ensam ansvarar för matlagning, inköp, disk, städning, läxläsning, nattning, fritidsaktiviteter, vab etc. Om det inte finns någon som avlastar en hemma eller om inte arbetslivet görs flexibelt så att det kan anpassas efter livets olika faser.
Jag hade gjort samma val, utan minsta tvekan. Barnen växer upp bara en gång och de behöver en förälder, helst två. Men samhället behöver också duktiga, engagerade personer som inte behöver slitas mellan familjen och jobbet utan får möjlighet att utvecklas på alla plan: personligt och professionellt.
Ibland är det svårt att hålla isär all information man utsätts för. Kommer på mig själv med att maila ut information till min arbetsgrupp som jag faktiskt redan fått av en annan medlem i arbetsgruppen för några dagar sedan. Jag tog nog bara inte in det just då för jag var övertygad om att det var min uppgift att informera. Då står vi alltså inför ett annat problem: ansvarsfördelning. Om en grupp består av flera informella ledare är det tusan så svårt. Kanske en klok taktik är att luta sig tillbaka och låta alla andra sköta informationen. Eller ”tala ut-metoden”: ”Nu tycker jag vi tar och bestämmer vem som ansvarar för vad och så håller vi oss till det!”. Vilket är detsamma som: ”Ge tusan i att klampa in på mitt område annars kommer vi snart att leva i ett totalkaos där ingen vet vem som har vilket mandat.”
All skit som följer av tala ut-metoden tar jag villigt på mig. Bara det blir någon ordning. I Sverige vill man inte alltid ha ordning. Man vill ha medbestämmande vilket är bra. Men stundtals oerhört frustrerande för det betyder också ibland att arbetet går långsamt pga lååånga diskussioner och bristen på tydligt ledarskap kan i värsta fall skapa viss förvirring.
Jag lider svårt av att inte ha struktur och t-y-d-l-i-g-h-e-t. Det leder till att jag a) glömmer saker b) gör saker i fel ordning c) blir osäker på om jag glömt eller gjort i fel ordning och därför låter vara ogjort tills jag är säker vilket kan ta tid. Det sistnämnda leder till att folk i min närhet kan förledas att tro att jag är oföretagsam och, i värsta fall, lat. I själva verket är jag ganska handlingskraftig. Tills något av punkterna a-c ovan inträffar.
Annars är allt lugnt och bra. Spännande saker händer i min omgivning. Igår förmiddags stormade polisens insatsstrykor in hemma hos älsklingen som låg och sov sin ljuvaste nattarbetarsömn i sin bostad i centrala Uppsala. En granne hade drabbats av psykisk förvirring, gick bärsärkargång i sin lägenhet, slängde ut möbler och blomkrukor på gatan, öppnade alla vattenkranar samt hotade hoppa ut från balkongen. Då ett sätt att nå den förvirrades lägenhet var via grannbalkongen ringde polisen på hos min cowboy som yrvaket öppnade. Vid vaga protester och mumlande om nattarbete och sova utropade poliserna frejdigt: ”Sov på du!” Lättare sagt än gjort kanske med hjälmförsedda tuffingar springande i lägenheten och på balkongen, brandbilar och polissirener och en psykotisk granne i omgivningen. Om dramat kan man läsa i unt:s webupplaga.
Insatsstyrkor i full action.
Bilderna togs mitt under det pågående dramat.
Henrietta Huzell heter en kvinna som forskar om utseendets betydelse i arbetslivet. Bagateller, kan tyckas men väldigt intressant Föga förvånande kommer hon fram till att det är lättare att få jobb om man är snygg och vältränad än om man är trött, fet och ful. Tänk, att allt är så mycket lättare om man är snygg. Lättare att bli frikänd i rättegångar, lättare att få sex, lättare att träffa en ny livskamrat, antagligen lättare att få vänner också och tusen andra saker. Vi kvinnor har ju så oändligt mycket krav att leva upp till så ibland blir det bara för mycket. Och är man för snygg, ja då är det inte heller bra. Sådär lagomsnygg och lagomtränad är bäst. Puuuh. Sen kan man prata om skönhetsideal i oändlighet. Verkligheten drivs av sin alldeles egna inneboende logik och vi påverkas mer än vi tror av yttre faktorer. Ibland är jag innerligt trött på att inte bara få vara ifred. Vill sagga runt i mysbyxor osminkad en hel helg utan någons förebrående blickar.
Fast…när det någongång sällan blir så, en ovårdad helg för mig själv, längtar jag efter en dusch, lite flärd, parfym, vackra kläder. Så vems behov är det man tillfredsställer genom att vårda sitt yttre. Egentligen?
Plötsligt blev kvällen helt underbar. Efter regnet. Dimman stiger upp ur marken och fåglarna kvittrar alltmedan solen går ner. Varför klaga? Klagar gör bara gnällspikar och jag är ingen gnällspik. Finns det något skönare än att komma hem, innanför dörren, efter att ha cyklat genom skyfall, trotsat vindar, trafik och löst springande barn, gamla farbröder och hundar på vägen hem från jobbet!? Det ni bilister! Ni vet inte vilka äventyr ni går miste om!
Ikväll hade jag bestämt att jag skulle titta på Anna Pihl på tv. Det blev inte av. Ikväll heller. Att titta på tv blir aldrig av nuförtiden. Har fullt upp med att leva och med att lyssna på vårens alla fåglar. En och annan tanke flyger iväg till Kina och Reinfeldts. Sicken entré de gjorde i sina t-shirts. Fast sedan har Fredrik varit ganska duktig. Det tyckte till och med Mona Sahlin och då ska inte jag vara sämre. En röst för mänskliga rättigheter är aldrig fel när så mycket är ruttet i världen, inte bara i Kina dock. När vårt statsministerpar så till slut äntrade kinesiska muren var de mycket välklädda. Och vädret var fint.
Men fortfarande tycker jag att idrott ska få vara idrott och politik ett kapitel för sig. Någon naiv illusion måste man få vårda.
på salsabädd, läser jag om i ICA kuriren. Den enda tidning som funnit nåd inför våra kritiska ögon och numera efter ingående diskussioner och urvalsprocesser finns på vårt fikabord på jobbet att läsas under fika och lunchraster. ICA kuriren vann överlägset kampen mot sådana storheter som ELLE, Femina och Tara samt Sköna hem och någon resetidskrift. Lättsamt ska det vara på en fikarast. Annars finns risken att medarbetarna hellre försjunker i långa reportage än jobbar och så kan vi inte ha det.
Till pilgrimsmusslorna gärna ett glas vitt av något slag. ICA kuriren föreslår Chateau Bonnet för 89 kronor. Enligt uppgift ska det passa till såväl för- som huvudrätt. Jag är tacksam för ICA kurirens råd. Det är inte alltid man vill tänka själv. Vi har så många val att göra ändå.
Jag är mycket sugen på pilgrimsmusslor. Vilka musslor som helst med vitlök och annat gott.
Det bästa med fredagar är planeringen. Väl hemma är jag för trött. Veckotrött. I stort behov av vila. Tills på lördag brukar det ha gått över.
Undrar hur det vore att kunna styra sina arbetstider alldeles själv. Om man skulle tokjobba fyra dagar och vara ledig tre eller halvjobba sex dagar och vara ledig eftermiddagar, kvällar och en dag i veckan?
Eller fortsätta som förut för att rutiner känns tryggt och bra? För att fredagar är rätt härliga och man känner hur bekymmersrynkorna slätas ut efterhand. Alla spänningar som man samlat på sig under veckan. Alla totalt onödiga tankar som följt med. Alla orosmoment. Som pånyttfödd nästan. Kan gå och slötitta i skyltfönster. Kramas. Prata. Sova. Läsa. Mmmm.
Tom vädret verkar vara hyfsat. Ingen nederbörd. Halvklart (Jo! Inte halvmulet, ni har väl läst om det halvtomma eller halvfulla glaset? Vem vill vara pessimist!?).
Ut och njut nu människor! Det är helg, det är vår!
Jag är en mycket modig kvinna. Utom när det gäller några få saker. För det första är jag irrationellt rädd för höga höjder, speciellt spiraltrappor slår balanssinnet ur spel. Har gått uppför trapporna till lutande tornet i Pisa med en driftig cowboy framför mig. Dumt nog glömde jag påpeka hur rädd jag var och vips, innan jag hunnit reagera var han borta och högst uppe. Själv stod jag med darrande ben vid foten av den sista lilla spiraltrappan upp till toppen. Lamslagen. Övertygad om att tornet kommer att rasa. Just då. Och jag falla. Hårt mot marken. Då kommer en vänlig engelskspråkig dam och tar bestämt min hand och leder mig upp. Till en något skamsen man. Catcher in the rye. Evigt tacksam mot den okända damens omedelbara uppfattningsförmåga.
För det andra är jag lika irrationellt rädd för att bli lämnad. Totalensam. Kanske därför det oftast är jag som gått ut ur förhållanden. Tyvärr brukar det inte dyka upp några vänliga damer just då som tar mig i handen. Sånt får man fixa själv, vilket leder till en del trassel och märkliga försvarsmekanismer som triggas igång av blotta misstanken att bli totalt övergiven.
Därför är det en sådan tur att huset ofta befolkas av tonåring. Ibland även av utflugen dotter och barnbarn. Samt nu och då en älskad särbo. Vad tacksam jag är för att ni alla finns! Trots att somliga nojor ibland skapar märkliga situationer.
Man måste tro på sig själv. Man m-å-s-t-e tro på sig själv. Tornet i Pisa rasar inte. Jag faller inte. Ingen kommer att överge mig. Allt är väl.
Elisabeth Smart skrev ”Vid Grand Central Station där satt jag och grät.”
Följande – är ett citat ur boken.
”Men jag har blivit en del av jorden: jag är en av dess bortdragande och framrusande vågor. Jag är samma musik som träden, kolibrifåglarna, himlen, frukterna, grönsakerna i sina rader. Jag är alltsammans eller vad som helst av detta. Jag kan förvandla mig till vad jag vill.
Behöver ni lite glädje och kärlek? Är ni genomblöta löv på någon förgäten gård? Är ni övergivna eller frusna eller svultna eller lama eller blinda? Famn efter famn åt er, att hushålla med!”
[...]
”Detta är Idag. Det är hit alla vägar strävar efter att leda, alla fötter att nå. Vad betyder alla världens problem och sorger och misstag? Jag är som bortkollrad och lika ovetande och mystifierad som när jag råkade på algebra första gången.”
Boken handlar om kärlekens katastrof. Kärleken som ett förutbestämt öde som kommer att lägga hennes liv i ruiner och aska. Men för oss alla som tror, att kärleken är ett livselixir och något essentiellt för livet självt finns mycket att hämta. Även om jag tror, att dess kraft i grunden är positiv och att destruktiv kärlek i själva verket handlar om något helt annat. Och verklig kärlek kanske lever i nuet: ”Detta är Idag”.
Men vad är nuet? Om inte en sammansmältning av gårdagen, morgondagen och en ständig rörelse mellan dessa två?
Mittiveckandagar. Dagar då tankar på livsmål väcks. I allmänhet är de något som bara ligger där under ytan och skvalpar. Självklara. Men så finns dagar när man möter någon som inte har samma sätt att se på saker och ting. Då måste ett visst mått av självrannsakan tas fram och användas. Kan jag ändra kurs? Vill jag? Vad är viktigt? Viktigast? i samtalet kan man i bästa fall finna någon gemensam beröringspunkt att ta fasta på. I sämsta fall – finner man att man är så långt ifrån varandra att det är omöjligt. Något bra föds i vilket fall ur funderingarna, av att nötas mot den andra. Av att uttala sina tankar högt istället för att bära allt inom sig. Självkännedom förhoppningsvis. Kanske lite klokhet. Kanske visshet om att kärlek till slut ändå är det enda som räknas. Resten löser sig med tiden.
Så kan onsdagar se ut. Kvällar som var vikta för annat kan urarta i djuplodande prat om mål och mening och sluta annorlunda än man tänkt sig.
