Ibland är det svårt att hålla isär all information man utsätts för. Kommer på mig själv med att maila ut information till min arbetsgrupp som jag faktiskt redan fått av en annan medlem i arbetsgruppen för några dagar sedan. Jag tog nog bara inte in det just då för jag var övertygad om att det var min uppgift att informera. Då står vi alltså inför ett annat problem: ansvarsfördelning. Om en grupp består av flera informella ledare är det tusan så svårt. Kanske en klok taktik är att luta sig tillbaka och låta alla andra sköta informationen. Eller ”tala ut-metoden”: ”Nu tycker jag vi tar och bestämmer vem som ansvarar för vad och så håller vi oss till det!”. Vilket är detsamma som: ”Ge tusan i att klampa in på mitt område annars kommer vi snart att leva i ett totalkaos där ingen vet vem som har vilket mandat.”
All skit som följer av tala ut-metoden tar jag villigt på mig. Bara det blir någon ordning. I Sverige vill man inte alltid ha ordning. Man vill ha medbestämmande vilket är bra. Men stundtals oerhört frustrerande för det betyder också ibland att arbetet går långsamt pga lååånga diskussioner och bristen på tydligt ledarskap kan i värsta fall skapa viss förvirring.
Jag lider svårt av att inte ha struktur och t-y-d-l-i-g-h-e-t. Det leder till att jag a) glömmer saker b) gör saker i fel ordning c) blir osäker på om jag glömt eller gjort i fel ordning och därför låter vara ogjort tills jag är säker vilket kan ta tid. Det sistnämnda leder till att folk i min närhet kan förledas att tro att jag är oföretagsam och, i värsta fall, lat. I själva verket är jag ganska handlingskraftig. Tills något av punkterna a-c ovan inträffar.
Annars är allt lugnt och bra. Spännande saker händer i min omgivning. Igår förmiddags stormade polisens insatsstrykor in hemma hos älsklingen som låg och sov sin ljuvaste nattarbetarsömn i sin bostad i centrala Uppsala. En granne hade drabbats av psykisk förvirring, gick bärsärkargång i sin lägenhet, slängde ut möbler och blomkrukor på gatan, öppnade alla vattenkranar samt hotade hoppa ut från balkongen. Då ett sätt att nå den förvirrades lägenhet var via grannbalkongen ringde polisen på hos min cowboy som yrvaket öppnade. Vid vaga protester och mumlande om nattarbete och sova utropade poliserna frejdigt: ”Sov på du!” Lättare sagt än gjort kanske med hjälmförsedda tuffingar springande i lägenheten och på balkongen, brandbilar och polissirener och en psykotisk granne i omgivningen. Om dramat kan man läsa i unt:s webupplaga.
Insatsstyrkor i full action.
Bilderna togs mitt under det pågående dramat.
