Att resa är att dö en smula

eller hur var det? Märkligt, när någon man älskar ska resa bort drabbas man själv av resfeber. Räknar ner:10,9,8…tills så dagen kommer då personen är…borta. Då är resandet ett faktum och man börjar räkna upp igen: 1,2,3…tills ordningen är återställd och den saknade där han eller hon hör hemma i sitt sammanhang. Tiden mellan ner och uppräkningen är död mans zon. Ett stillestånd av väntan medan livet ändå trots allt går sin gilla gång.

För den som ska begå resan känns det inte alls så. Den som ska resa lever i en spänd och glad förväntan och med huvudet fullt av komihåglistor.

I morgon så här dags har en cowboy tillryggalagt många mil på HD:n mot både soluppgång och nedgång. I morgon så här dags vet jag hur det känns att börja se framåt mot ett kärt återseende.

Mina grannar blir allt högljuddare by the way. Jag läser tidningarnas bostadsannonser som en utsvulten läser matrecept eller…en sexuellt frustrerad läser porrtidningar. Till och med det kommunala bostadsbolagets hemsida får mig att dregla av vällust.

När alla brasor brunnit ner…

är våren äntligen här på allvar. Om bara alla känslor som gör sig påminda hade någonstans att ta vägen. Är det så här björken känner när saven stiger? Är det så här knoppen känner strax innan den brister? Mina medsystrar, för vilka jag bekänt att jag har en faiblesse för en viss cowboy och som lyssnat på min gråt, råder mig å det strängaste att sansa mig. Själv vet jag inte alls och inte blir det bättre av den lilla blomkrukan med hjärtan på och en ros inuti som står på mitt köksbord. En gåva. En kär gåva. Det är de små sakerna som värmer. När den sista glöden falnat.

I’m just a common girl, longing for a common guy. And a little bit of love and understanding.