är våren äntligen här på allvar. Om bara alla känslor som gör sig påminda hade någonstans att ta vägen. Är det så här björken känner när saven stiger? Är det så här knoppen känner strax innan den brister? Mina medsystrar, för vilka jag bekänt att jag har en faiblesse för en viss cowboy och som lyssnat på min gråt, råder mig å det strängaste att sansa mig. Själv vet jag inte alls och inte blir det bättre av den lilla blomkrukan med hjärtan på och en ros inuti som står på mitt köksbord. En gåva. En kär gåva. Det är de små sakerna som värmer. När den sista glöden falnat.
I’m just a common girl, longing for a common guy. And a little bit of love and understanding.
