Sex and the City

Sex and the City har haft premiär i helgen. Tonåringen vill prompt gå och se den. Drar mig för att fråga om vi kan göra det tillsammans. Tror hon tycker det är pinsamt att gå med morsan. Faktiskt så tycker jag att det inte är hennes grej riktigt. Fyrtio plus kvinnor (mycket +) på jakt efter mr Right. Hmmm. Vild och fri sex , otrohet, modehysteri i fleramiljonersklassen och ironiska skämt. Såna skämt man häver ur sig när man är över fyrtio. Förstår en femtonåring sånt? Dessutom har ju faktiskt gått ett tag sedan TVserien spelades in och det har hänt saker med huvudpersonerna och det är  kanske inte så roligt längre med sexhungriga kvinnor som byter kläder hundra gånger på en timme och vars största problem är när och hur och var de ska träffa sina nästa älskare. Eller hur var det? Har Carrie numera stadgat sig?

Vill jag se filmen överhuvudtaget? Borde jag se den för att bli av med mina fördomar? Borde jag se den för att möta min egen rädsla för att bli kvar på glasberget? Borde alla kvinnor kanske se den för att se att mogna kvinnor kan och vill?

Om det inte var för alla de där klädbytena.

Midsommar delat på två

Likt större delen av svenska folket har också jag och min hjärtans kär firat midsommar på landet invid en sjö med sill, nubbe och jordgubbstårta. Märkligt nog på tu man hand trots att vi skulle kunnat vara 14 personer om vi samlat barn med respektive och barnbarn.  Hur det blev så kan jag inte svara på men jag sneglade lätt avundsjuk på grannen som lyckats samla ett helt glatt gäng av vuxna barn och några till. Inte för att jag har några problem med att tillbringa en helg i lugn och ro men det är roligare att spela kubb och andra kuliga lekar om man kan vara riktiga lag. Nu slutade det hela med att älsklingen slängde kubbpinnarna med vänsterhanden samtidigt som han blundade. Han vann ändå.  Jag hade helt klart behövt förstärkning.

Hur som helst så är det så det kan bli ibland fast det vore lätt som en plätt att fixa en meny, ett datum och ett stort och härligt sällskap. Men en är strulig tonåring, andra lika struliga småbarnsföräldrar och åter andra har bara fullt upp helt enkelt och eftersom vi är (alltför) snälla föräldrar till våra små småler vi bara stilla och säger: ”det går bra ändå”.  Fast det gör det banne mig inte. Vuxna barn ska vilja komma och hälsa på sina föräldrar någon gång. Någon gång ska de vilja hälsa på pappa och hans nya. Eller mamma och hennes nya. Och de ska skita i att allt inte är som förut för det som är nu kan vara precis lika bra eller ännu bättre.  Man kan inte älska alla men man kan tolerera sakernas tillstånd och våga vara nyfiken och öppenhjärtad . Min minsting är inte heller alltid lätt att övertyga men det går framåt. Sakta men säkert.

Heja Sverige!

Fotboll är en märklig sport. I min ägo har jag tre biljetter som jag fått av en som fått dem av någon på stan. Biljetterna berättigar innehavaren inträde till ett avspärrat område med storbildsskärm. Inne på området får man köpa öl och se på fotboll på den stora bildskärmen. Man får också, på köpet, lite stand up och lite nattklubb frampå småtimmarna. Säkert en del sällskap. Drucket eller odrucket. Allt detta för lite fotboll. Allt besvär för att vi ska få se fotboll tillsammans. Som en enda enad nation.

Så fint. Så rörande. Och det menar jag verkligen.

Vilken annan sport förenar oss dryckesbröder och systrar så? Vattenpolo?

Ingen av mina vänner är något fotbollsfreak så det får bli till en annan gång. Synd på så dyra biljetter bara. Folkfesten också. Och klart jag hejar på Sverige i morgon men det blir nog från min egen tvsoffa.

Gratisbiljetter? Någon?

Och till sist: Som ni vet deltar inte Finland. Då vore det mycket svårare att vara så ohämmat spontan för en finländare i exil. Nu kan jag bara utbrista: Heja Sverige! Och mysa förväntansfullt tillsammmans med er alla andra vid avsparken klockan sex i morgon.

Livet och rock’n roll

Ibland får man för sig att fundera över vad man hittills åstadkommit i livet. Det kan man göra en kväll när strömmen går mitt i ännu en repris av ännu en romantisk komedi med Meg Ryan. Det kan man göra medan man tittar in i lågan av det tända ljuset som utgör rummets enda ljuskälla medan skymnningen faller utanför. Några fredagsöl till fiskpinnarna, en förpackning salta pinnar, en näve nostalgi och ett uns självömkan kryddat med lite självdistans och ironi och kvällen blir perfekt.

Och då ska jag anknyta till rubriken som nog lovar mer än den ger. Som femtonårig nånting (för länge sen), var jag övertygad om att livet var rock’n roll. Det skulle levas utifrån ett outsiderperspektiv. Tuff brud, no feelings, härja vilt (trodde man, i själva verket var det hela ganska oskyldigt). Likt många tonårstjejer idag var jag då en utlevande, experimenterande unge utan hyfs och pli. Totalt otämjbar. Bara drogerna saknades. Och med handen på hjärtat var jag nog inte så mycket rock’n roll i övrigt heller. Bara sökande. Testande. Trevande. Längtande. Med oro i kroppen. Rebellen fanns mer i huvudet än i handlingarna om ni fattar. Och allt man ville var att bli sedd och så jävla älskad som ingen annan blivit förr. Allt påspätt av romantiska romaner, filmer och musik. Många dikter och hopplöst naiva dagboksanteckningar blev det. När oron var som värst företogs långa cykelturer genom landskapets alla småvägar. Att fysisk aktivitet är det bästa medlet mot tunga tankar och längtan vet jag än idag. Kanske därför det till sist blev ett maratonlopp. Måste ha längtat mycket just det året.

Vad har hänt sen dess? Mer självkännedom, vilja att anpassa sig, utåt sett ordnat liv, förälder och morförälder. Men samma längtan efter att bli sedd, bekräftad, efterlängtad, mött med glädje och respekt. Den längtan föds vi med. För somliga går den aldrig över.

Medan tankarna snurrar brinner ljuset ner och strömmen kommer tillbaka men jag orkar inte längre se slutet på filmen jag redan sett flera gånger. Efter den sänds en annan repris: Rocky V.

Men åter till frågan. Åstadkommit? Ja, beror på vad man menar. Än finns det tid.

Till allt.

Sommarproblem

Vardagsmorgnar är hemska.  Hemska måndag, hemska tisdag, hemska onsdag osv. Lördagar vaknar jag ofta vid samma okristligt tidiga tidpunkt men är då oförskämt pigg i motsats till de sega, sega fredagarna. Vad beror det på? Ändå är det lättare nu när det är sommar och ljust nästan dygnet runt. (Smaka på den: Det är sommar. Här och nu. Mmmm. Som glass med färska jordgubbar. Gott. )

Tonåringen är lika trött oavsett veckodag men nu är det sommarlov. Borde skickat ungen på språkresa. Borde ordnat kolloplats, släktträffar, umgänge och en avkopplande semesterresa. Borde stå iklädd grillförkläde dygnet runt och baka bullar och jordgubbstårtor med grädde på och göra hemgjord saft och sylta bär och steka pannkakor. Borde sluta jobba, ta semester för evigt och vara bara morsa och pengar borde strömma in ändå.  Borde ha stor familj och många glada barn och en älskling som kysser mig godnatt och godmorgon och däremellan. Borde ta sommarlov, ledigt, sätta punkt och säga basta! Jag vill ha tid för att leva lite också nu!

Har ingen semester förrän i augusti. Har en ensam tonåring som älskar sin dator för mycket. Har dåligt samvete för att livet inte hinns med.

Har nog ett problem.

x, bilar och respekt

Hanna skriver träffande i sin krönika i DN om fittor i trafiken. Så starka ord skulle jag inte ha använt men onkeligen kände jag mig som en sådan då jag med vitnande knogar rattade ut till älsklingens lantställe häromdagen. I hans bil. Vi nästankrockade. Eller jag. Sen fick jag en och annan åthutning för att jag bromsade på motorväg, gasade fel och i det stora hela var ganska värdelös. Hämtade mig snabbt när vi kom fram och försökte tänka att jag nog har en del bra sidor också. För sjutton, vi kom ju fram till slutdestinationen i alla fall! Vi åkte hem tre dagar senare. Då körde inte jag.

Sen har vi det här med x. Ett x är ett x är ett x. En klok vän sade till mig att man kan ha en god relation till sitt x men inte med. Viss poäng där eller hur? Somliga gamla x behöver man inte ha någon kontakt alls med. Och måste man ha en relation med ett x överhuvudtaget ska man vara väldigt tydlig med att man inte längre är avaliable. Säger man något annat är man feg och lär ganska snart vara just så singel som man påstår sig vara. Dessutom ska den nya kvinnan introduceras i gemenskapen om en sådan absolut är av nöden. Inget snack om saken. Är barnen dessutom vuxna (eller om det inte finns några) finns inga men. Säger tuffa och visa Madeleine Gauffin Rahme i SVD. Bara helt apropå att det finns män som inte står upp för sina (nya) kvinnor och visar dem den respekt och kärlek de rätteligen förtjänar och ska ha. I alla sammanhang. Även inför obekanta som man kan tänkas träffa i tex Kungsträdgården på nationaldagen.

Sånt beteende, kära karlar, som gör att en kvinna känner sig som nummer två eller tre eller fyra, gör inte att vi faller pladask precis. Tvärtom. Vi går hem, tar oss en funderare och kommer kanske aldrig tillbaka.

Ännu värre blir det om mannen ifråga förutom xproblematiken också kastar lystna blickar åt andra håll. Med tanke på hur många miljoner kvinnor det finns vill jag inte ens tänka på vilken plats i hans liv man kan tänkas hamna på då.

Efter några öl slinker en hel del grodor ur munnen på somliga. Om jag kände mig som en dödligt sårad och arg feminist i bilen på väg ut till landet är det inget mot hur jag kände när jag plötsligt insåg att sex obekanta människor stirrade medlidsamt på mig mitt i en myllrande folkmassa i Kungsan precis efter att jag förkunnat min stora och orubbliga kärlek till en viss biker. Han hade nämligen också förkunnat saker. Men hans budskap var ett helt annat. Jag ställde mig oförstående till alla blickar. Me? What? Hjärtat sjönk som en sten. Har jag gjort bort mig nu igen? Med mina idéer om alltings självklarhet, kärlek, trohet och respekt. Men å andra sidan: det var ganska skönt att bli så ”lyft” av obekanta personers omedelbara sympatier. En mil därifrån, förvisad ur gemenskapen, stod en något skamsen öldrucken cowboy.

Hem kom vi i alla fall tillsammans på samma tåg och allt är nu utrett och bra tror jag. Men x:en har vi kvar. Och mitt är inte ett problem om ni förstår vad jag menar. Då behövs en timme eller två på klipporna vid havet i kvällssol i tyst gemenskap och en känsla av att allt, trots allt, är bra. Vilket det stundtals är.