Ibland får man för sig att fundera över vad man hittills åstadkommit i livet. Det kan man göra en kväll när strömmen går mitt i ännu en repris av ännu en romantisk komedi med Meg Ryan. Det kan man göra medan man tittar in i lågan av det tända ljuset som utgör rummets enda ljuskälla medan skymnningen faller utanför. Några fredagsöl till fiskpinnarna, en förpackning salta pinnar, en näve nostalgi och ett uns självömkan kryddat med lite självdistans och ironi och kvällen blir perfekt.
Och då ska jag anknyta till rubriken som nog lovar mer än den ger. Som femtonårig nånting (för länge sen), var jag övertygad om att livet var rock’n roll. Det skulle levas utifrån ett outsiderperspektiv. Tuff brud, no feelings, härja vilt (trodde man, i själva verket var det hela ganska oskyldigt). Likt många tonårstjejer idag var jag då en utlevande, experimenterande unge utan hyfs och pli. Totalt otämjbar. Bara drogerna saknades. Och med handen på hjärtat var jag nog inte så mycket rock’n roll i övrigt heller. Bara sökande. Testande. Trevande. Längtande. Med oro i kroppen. Rebellen fanns mer i huvudet än i handlingarna om ni fattar. Och allt man ville var att bli sedd och så jävla älskad som ingen annan blivit förr. Allt påspätt av romantiska romaner, filmer och musik. Många dikter och hopplöst naiva dagboksanteckningar blev det. När oron var som värst företogs långa cykelturer genom landskapets alla småvägar. Att fysisk aktivitet är det bästa medlet mot tunga tankar och längtan vet jag än idag. Kanske därför det till sist blev ett maratonlopp. Måste ha längtat mycket just det året.
Vad har hänt sen dess? Mer självkännedom, vilja att anpassa sig, utåt sett ordnat liv, förälder och morförälder. Men samma längtan efter att bli sedd, bekräftad, efterlängtad, mött med glädje och respekt. Den längtan föds vi med. För somliga går den aldrig över.
Medan tankarna snurrar brinner ljuset ner och strömmen kommer tillbaka men jag orkar inte längre se slutet på filmen jag redan sett flera gånger. Efter den sänds en annan repris: Rocky V.
Men åter till frågan. Åstadkommit? Ja, beror på vad man menar. Än finns det tid.
Till allt.
Etiketter filosofiskt, personlig utveckling, reflektioner
