Likt större delen av svenska folket har också jag och min hjärtans kär firat midsommar på landet invid en sjö med sill, nubbe och jordgubbstårta. Märkligt nog på tu man hand trots att vi skulle kunnat vara 14 personer om vi samlat barn med respektive och barnbarn. Hur det blev så kan jag inte svara på men jag sneglade lätt avundsjuk på grannen som lyckats samla ett helt glatt gäng av vuxna barn och några till. Inte för att jag har några problem med att tillbringa en helg i lugn och ro men det är roligare att spela kubb och andra kuliga lekar om man kan vara riktiga lag. Nu slutade det hela med att älsklingen slängde kubbpinnarna med vänsterhanden samtidigt som han blundade. Han vann ändå. Jag hade helt klart behövt förstärkning.
Hur som helst så är det så det kan bli ibland fast det vore lätt som en plätt att fixa en meny, ett datum och ett stort och härligt sällskap. Men en är strulig tonåring, andra lika struliga småbarnsföräldrar och åter andra har bara fullt upp helt enkelt och eftersom vi är (alltför) snälla föräldrar till våra små småler vi bara stilla och säger: ”det går bra ändå”. Fast det gör det banne mig inte. Vuxna barn ska vilja komma och hälsa på sina föräldrar någon gång. Någon gång ska de vilja hälsa på pappa och hans nya. Eller mamma och hennes nya. Och de ska skita i att allt inte är som förut för det som är nu kan vara precis lika bra eller ännu bättre. Man kan inte älska alla men man kan tolerera sakernas tillstånd och våga vara nyfiken och öppenhjärtad . Min minsting är inte heller alltid lätt att övertyga men det går framåt. Sakta men säkert.
Etiketter barnbarn, föräldraskap, midsommar, relationer
