Sex and the City har haft premiär i helgen. Tonåringen vill prompt gå och se den. Drar mig för att fråga om vi kan göra det tillsammans. Tror hon tycker det är pinsamt att gå med morsan. Faktiskt så tycker jag att det inte är hennes grej riktigt. Fyrtio plus kvinnor (mycket +) på jakt efter mr Right. Hmmm. Vild och fri sex , otrohet, modehysteri i fleramiljonersklassen och ironiska skämt. Såna skämt man häver ur sig när man är över fyrtio. Förstår en femtonåring sånt? Dessutom har ju faktiskt gått ett tag sedan TVserien spelades in och det har hänt saker med huvudpersonerna och det är kanske inte så roligt längre med sexhungriga kvinnor som byter kläder hundra gånger på en timme och vars största problem är när och hur och var de ska träffa sina nästa älskare. Eller hur var det? Har Carrie numera stadgat sig?
Vill jag se filmen överhuvudtaget? Borde jag se den för att bli av med mina fördomar? Borde jag se den för att möta min egen rädsla för att bli kvar på glasberget? Borde alla kvinnor kanske se den för att se att mogna kvinnor kan och vill?
Om det inte var för alla de där klädbytena.
Etiketter allmänt, föräldraskap, film
