Höjden av sommar

Jordgubbstårta är det somrigaste jag vet. För några dagar sedan hade jag privilegiet att få göra en sommarjordgubbstårta med en tvååring. Jag blev nästan lika ivrig och tagen av stundens allvar som hon. Har ni sett en tvååring placera jordgubbar på en tårta? Med andaktsfull precision, fylld av sin egen stora och viktiga uppgift.

Denna sommar har vi redan ätit tre tårtor. Först var det midsommartårta,  sen var det födelsedagstårta, till sist var det kombinerad midsommar- och födelsedagstårta för mina barn som missade både midsommar och födelsedag på grund av att min familj numera är spridd för vinden och inte alltid har möjlighet att samlas på samma ställe när det beger sig.

Nu vill jag inte ha fler tårtor. Kvoten är fylld för i år.

Det känns, som om sommaren snart är över. Låt mig bara åka lite mer motorcykel, kyssas i solen på gräsmattan, resa lite till, plocka lite julikantareller, hallon och blåbär och vara på landet några dagar till och dricka rosévin på picknicken och äta kräftor medan det skymmer i augusti så har jag samlat kraft för hösten som kommer.

Något är gravt fel med denna sommarhets och allt som bara man bara måste. Men vad gör man när man valt att bosätta sig i Sverige? Tack och lov för att vi har en vinter med tid för vila.

Fotolös

Jag önskar jag kunde publicera en bild här. Men jag kan inte därför att jag inte äger någon kamera. Min förra gav jag generöst till exmaken när han (äntligen) flyttade ut. Numera fotar jag glatt med särbons.

Ett par gånger om året får jag våra foton på cd-skivor. Allt ifrån julmiddagar till midsommarfirande på en gång. Det brukar leda till orgier av nostalgiska suckar framför datorn från min sida.

Jag brukar tänka, att de finaste bilderna har jag inom mig. De finaste bilderna kan en kamera aldrig fånga och dem kan jag aldrig dela med mig av.

Men bloggen skulle bli mycket roligare med ett och annat foto.

Så jag ska tänka på det. Att köpa en kamera alltså.

Konsten att ta det lugnt

Min tonåring har tagit semester. Hon har åkt från förorten in till stan för att bo hos en kompis i en vecka. Hon njuter av sin frihet och vill knappt prata i telefon för hon har bråttom, bråttom med allt som finns att göra, se och uppleva i den stora staden. Jag andas djupt och litar på, ja, har bestämt mig för att jag litar på. Ettan gjorde revolt och bekräftade alla fördomar om tonåringar medan tvåan tar det lugnare. Båda två brukar titta på mig lätt roade när jag frågar frågvisa frågor, sådana som mödrar bör ställa,  och säger ”det är lugnt”. När jag upphetsat pratar med min cowboy om allt möjligt tittar han också på mig med lugna varma ögon och säger ”ta´t lugnt”.

Jag sitter alltså därför här nu och tar det lugnt…sååå lugnt. Allt ordnar sig.

Ute skiner solen. Det är fredag. Och jag tar allt så lugnt jag bara kan.

Onykterhetens följder

Det händer att jag inte är helt nykter. Om sommaren händer det fler gånger än om vintern. Vissa såna gånger får jag för mig att prata allvar. Oftast är det älsklingen som drabbas. Morgonen därpå får jag ångest och undrar om jag ändå inte tog i lite där. Jag är ju för fasen nöjd med livet. Nöjd med vår samvaro, nöjd med det mesta för det mesta. Om det inte var för dessa onyktra gånger. Då gör sig all livssorg påmind på en gång och allt ska ut.

Det är nog inte lätt att ha med mig att göra då trots att det, faktiskt, är då man som mest behöver den där famnen och den förstående blicken.

Och ändå handlar det inte om stora  mängder alkohol för det tål jag inte, nej, vi talar ett par glas vin eller ett par öl.

Och detta skriver jag nog mest för att jag just nu inser att jag har tagit i lite väl mycket och så förtvivlat gärna vill göra allt bra och alla glada och goa igen. Livet är ju bra och barnen växer och mår bra, kärleken mår bra, alla mår bra. Till och med på jobbet är det bra för folk går på semester och vi kan fika lugnt och jobba undan högar som hopats.

Vad tusan gnäller jag för?

Små människor

Fyra dagar på landet bland sniglar och mygg gör en normalt till en annan människa. När man kommer tillbaka till civilisationen står man inte att känna igen. Denna gång har har en morfar och jag dessutom haft hand om en liten människa med en mycket liten människas oförställda syn på världen. Umgänget med sådana små människor förändrar ens sinne på ett märkligt sätt. Man har berikats med en massa nya ord som ”lolit” och ”skummistvlar” och ”blubblor” men inte bara det. Man har också en värme i hjärtat som sitter i länge. Ett litet barns leende är som en sol i minnet och i kroppen sitter glädjen kvar. Om jag fick önska något nu vore det att alla vuxna i alla splittrade familjer förmådde vara lika generösa med sina känslor som små barn är och kunde inse att det som är borta är borta och kommer aldrig åter. Istället kan det nya få växa fram och, faktiskt, bli riktigt bra till slut.

Själv har jag aldrig lyckats vänja mig vid att familjen inte är stor och härlig längre. Maten vi hade med oss till landet hade kunnat föda en bataljon och jag lär få äta rester hela veckan. Lite sorgligt var det att dela upp min och min cowboys fyra dagar tillsammans i plastburkar och påsar: Spagetti och köttfärssås till dig, kyckling med pasta till mig. Tar du tomaterna så tar jag äpplena? Du gillar gröna bananer så du kan ta dem om jag får löken och det grova brödet.

Aldrig har lägenheten varit så tom på liv. Och kroppen. I kylskåpet står resterna i sina burkar och påsar som snabbt förgängliga monument över fyra dagars lycka.

En kvinnas längtan

På mitt jobb är allt så himla bra. Vi har ett stort fikarum med stans vackraste utsikt och vi har gemenskap och gemyt och aldrig bråkar vi eller pratar skit om varandra. Dessutom har vi en stor kaffemaskin med olika sorters kaffe och choklad och det är gratis för vår chef tycker att gratis kaffe är friskvård. Vi har diskmaskin och fruktkorg och friskvårdstimme och massage och reglerbar luftkonditionering. Vi trivs så bra att när folk går i pension talar vi om att han eller hon ska lämna ”familjen”. Visst är det fint.

Varför tittar jag då längtansfullt ut genom fönstret och drömmer mig bort till ledigheten? Varför susar och brusar det i huvudet av matrecept och tankar på vilka kläder jag ska ha med till landet? Varför funderar jag på helgens barnvaktande av tvååring och tänker ut roliga saker man kan göra? Varför tänker jag på mina barn när de var små och hur roligt det var och varför, o varför längtar jag tillbaka, bort och ut härifrån? Vi har det ju så bra och jag är en kvinna i karriären som har utvecklande uppgifter och träffar stimulerande människor dagarna i ända. Vad är det med kvinnokroppen som väcks till liv vid tanken på små barn, familj och omhändertagande? Och varför drabbar det just mig? Av alla? Varför är jag inte nöjd med att sitta i vårt fina fikarum och vara självständig och småbarnsledig och fri som fågeln att förverkliga varenda millimeter av mig själv? Varför i h-vete sitter jag här och är otacksam och längtar efter att vara hemma med småbarn, vara behövd, oumbärlig, alltings mittpunkt och beundrad och älskad av min make för att jag, just jag, burit våra älskade lintottar.

Jag har ju redan gjort det där. Jag går och ser pjäser som Bitterfittan och läser Beauvoir för brinnande livet. Men när kroppen säger sitt ryker teorierna och någonstans inom mig skriker en röst att de har fel. Det som är rätt för en är inte rätt för alla. Inte alltid, överallt.

Är det något med den där kvinnohjärnan som faktiskt inte är likadan som mannens vilket forskningen nu bevisat enligt UNT.

Jag tror jag ska gå till vårt fina fikarum och vår fina kaffemaskin och ta en kopp kaffe på balkongen och titta ut över stan i solskenet. Vi har det så bra här och jag är hängiven min profession och min frihet och tacksam för allt här i livet. Vi låter det vara så nu. Snart är det semester.

Camillas matuppror

Det är inte trevligt med mat som innehåller saker som egentligen inte ska finnas i maten. E-tillsatser heter de i innehållsförteckningarna. Bröd med hållbarhet i ett år! Vad innehåller det brödet egentligen? Är det mat eller vad är det? Ett uppror mot all industrimat är av nöden om vi inte alla strax skall förvandlas till e-konserverade mumier av all färdig evighetshållbar kost vi får i oss. Skriv på Camillas matuppror. Läs också mer i bloggen Kostdoktorn.se.