På mitt jobb är allt så himla bra. Vi har ett stort fikarum med stans vackraste utsikt och vi har gemenskap och gemyt och aldrig bråkar vi eller pratar skit om varandra. Dessutom har vi en stor kaffemaskin med olika sorters kaffe och choklad och det är gratis för vår chef tycker att gratis kaffe är friskvård. Vi har diskmaskin och fruktkorg och friskvårdstimme och massage och reglerbar luftkonditionering. Vi trivs så bra att när folk går i pension talar vi om att han eller hon ska lämna ”familjen”. Visst är det fint.
Varför tittar jag då längtansfullt ut genom fönstret och drömmer mig bort till ledigheten? Varför susar och brusar det i huvudet av matrecept och tankar på vilka kläder jag ska ha med till landet? Varför funderar jag på helgens barnvaktande av tvååring och tänker ut roliga saker man kan göra? Varför tänker jag på mina barn när de var små och hur roligt det var och varför, o varför längtar jag tillbaka, bort och ut härifrån? Vi har det ju så bra och jag är en kvinna i karriären som har utvecklande uppgifter och träffar stimulerande människor dagarna i ända. Vad är det med kvinnokroppen som väcks till liv vid tanken på små barn, familj och omhändertagande? Och varför drabbar det just mig? Av alla? Varför är jag inte nöjd med att sitta i vårt fina fikarum och vara självständig och småbarnsledig och fri som fågeln att förverkliga varenda millimeter av mig själv? Varför i h-vete sitter jag här och är otacksam och längtar efter att vara hemma med småbarn, vara behövd, oumbärlig, alltings mittpunkt och beundrad och älskad av min make för att jag, just jag, burit våra älskade lintottar.
Jag har ju redan gjort det där. Jag går och ser pjäser som Bitterfittan och läser Beauvoir för brinnande livet. Men när kroppen säger sitt ryker teorierna och någonstans inom mig skriker en röst att de har fel. Det som är rätt för en är inte rätt för alla. Inte alltid, överallt.
Är det något med den där kvinnohjärnan som faktiskt inte är likadan som mannens vilket forskningen nu bevisat enligt UNT.
Jag tror jag ska gå till vårt fina fikarum och vår fina kaffemaskin och ta en kopp kaffe på balkongen och titta ut över stan i solskenet. Vi har det så bra här och jag är hängiven min profession och min frihet och tacksam för allt här i livet. Vi låter det vara så nu. Snart är det semester.
Etiketter allmänt, arbetsliv, män och kvinnor, reflektioner, vardagsliv
