Fyra dagar på landet bland sniglar och mygg gör en normalt till en annan människa. När man kommer tillbaka till civilisationen står man inte att känna igen. Denna gång har har en morfar och jag dessutom haft hand om en liten människa med en mycket liten människas oförställda syn på världen. Umgänget med sådana små människor förändrar ens sinne på ett märkligt sätt. Man har berikats med en massa nya ord som ”lolit” och ”skummistvlar” och ”blubblor” men inte bara det. Man har också en värme i hjärtat som sitter i länge. Ett litet barns leende är som en sol i minnet och i kroppen sitter glädjen kvar. Om jag fick önska något nu vore det att alla vuxna i alla splittrade familjer förmådde vara lika generösa med sina känslor som små barn är och kunde inse att det som är borta är borta och kommer aldrig åter. Istället kan det nya få växa fram och, faktiskt, bli riktigt bra till slut.
Själv har jag aldrig lyckats vänja mig vid att familjen inte är stor och härlig längre. Maten vi hade med oss till landet hade kunnat föda en bataljon och jag lär få äta rester hela veckan. Lite sorgligt var det att dela upp min och min cowboys fyra dagar tillsammans i plastburkar och påsar: Spagetti och köttfärssås till dig, kyckling med pasta till mig. Tar du tomaterna så tar jag äpplena? Du gillar gröna bananer så du kan ta dem om jag får löken och det grova brödet.
Aldrig har lägenheten varit så tom på liv. Och kroppen. I kylskåpet står resterna i sina burkar och påsar som snabbt förgängliga monument över fyra dagars lycka.
Etiketter allmänt, barnbarn, relationer, vardagsliv
