Det händer att jag inte är helt nykter. Om sommaren händer det fler gånger än om vintern. Vissa såna gånger får jag för mig att prata allvar. Oftast är det älsklingen som drabbas. Morgonen därpå får jag ångest och undrar om jag ändå inte tog i lite där. Jag är ju för fasen nöjd med livet. Nöjd med vår samvaro, nöjd med det mesta för det mesta. Om det inte var för dessa onyktra gånger. Då gör sig all livssorg påmind på en gång och allt ska ut.
Det är nog inte lätt att ha med mig att göra då trots att det, faktiskt, är då man som mest behöver den där famnen och den förstående blicken.
Och ändå handlar det inte om stora mängder alkohol för det tål jag inte, nej, vi talar ett par glas vin eller ett par öl.
Och detta skriver jag nog mest för att jag just nu inser att jag har tagit i lite väl mycket och så förtvivlat gärna vill göra allt bra och alla glada och goa igen. Livet är ju bra och barnen växer och mår bra, kärleken mår bra, alla mår bra. Till och med på jobbet är det bra för folk går på semester och vi kan fika lugnt och jobba undan högar som hopats.
Vad tusan gnäller jag för?
Etiketter alkohol, hälsa, relationer, själen
