Lönelyxa

Jag ska lönelyxa. Det innebär att jag ska lösa ut min nylagade cykel, handla nya underkläder och hygienartiklar och köpa mat. I SVD tycker de att man ska lönelyxa på franskt vis. Jag gör det på ensammamorsansvis. Och solen skiner och jag ska cykla hem på min nylagade cykel med prasslande plastpåsar från Apoteket och njuta av känslan att det snart är fredag.

Tiden

Bodil Malmsten skriver i sin blogg Finistere: Tiden gör ingen paus medan man väntar på att det ska bli dags.  Nej tiden gör sannerligen ingen paus. Den går och går och gör det alltför fort.

Nu går jag i längtans tider. Därtill har jag nyss börjat plocka ihop tusen bitar av brustet förtroende i en stilla, naiv förhoppning att tillit går att laga. Går det? Jag vet inte än.

Medan tiden går för fort måste beslut växa fram. Det är bara här och nu som gäller för nu börjar tiden verkligen vara slut och än ser jag inga tendenser till att få gehör för mina tankar. Jag har frågat, men kunde lika gärna ha ställt frågan: vill du flyga med mig till månen?

Är det bättre att vara ensam med sina drömmar och längtor än ensam tillsammans? Och hur skall man kunna låta bli att anklaga varandra för att det man ville aldrig blev? För att man aldrig satsade riktigt fullt ut. För att man aldrig kunde mötas. När det inte fanns några hinder. Egentligen. Bara i grunden olika livsmål och ett alldeles för tungt bagage.

Onsdag 24 september

Vi är alla värda det vi längtar efter och ska inte hänga oss kvar i kontakter med människor som behandlar oss vårdslöst, säger SVDpsykologen Madeleine Gauffin Rahme.

Detta läser jag först av allt på morgonen när jag slår på datorn. Egentligen letar jag ett telefonnummer till en bank utomlands. Inte för att jag har mycket pengar sådär som folk med bankaffärer utomlands brukar ha, snarare tvärtom.

Istället för att leta telefonnummer försjunker jag allt djupare ner i de senaste dagarnas tankar. Vi är alla värda det vi längtar efter och ingen har rätt att behandla oss vårdslöst.

Jag måste ta ställning snart i avgörande frågor, min cykel står kvar utanför jobbet med punktering och jag saknar ett mycket viktigt kontonummer.

I livet råder allmän förvirring.

Kunde varit värre

Min vardagsrumsvägg är fortfarande flammig; färgen var slut i affären. Jag blundar och tänker mig att den är vackert och jämnt olivgrön. Tills ny färg anländer. Vill också tapetsera om. Vill bli ommålad själv. Omgjord, nu när det är höst.

Igår upptäckte jag att min hyresvärd tagit fram högtryckstvätten och spolat bort mossan framför mitt hus. Trevligt, men väggar och fönster var allt annat än rena för mossan hade förflyttats dit istället. Jag tvättade och svor och funderade på skadestånd för förstörd dörrmatta.

Visst kunde det ha varit värre. Det är mycket som kunde ha varit värre.

Realiteter

Det är vackert med dimma på morgonen. Man kan sitta länge och titta ut genom fönstret och se hur den lättar. Därute ser jag mitt ljusblå parasoll. Det är dags att ta in det för några fler fina sommardagar blir det nog inte. Därute i dimman kan jag också skönja mitt sneda staket. Staketet som någon kört på och knycklat till. Jag nämnde det för särbon för ett bra tag sedan och då mumlade han något om att hjälpa mig fixa det. Sånt kan jag nämligen inte själv. Sedan har jag inte frågat mer för likt de flesta av oss har han fullt upp med annat, vilket jag respekterat.

Hur fullt upp blev jag dock varse igår på ett oväntat och otrevligt sätt och då rann sinnet över, jag företog en nattlig cykelfärd, och nu sitter jag här hemma och tittar på dimman. Tänker på en av mina väninnor som så käckt brukar säga att det finns någon för alla. Tänker att det kanske är en lögn. Tänker att det kanske inte spelar någon roll för den delen. Tänker på att det måste vara två som vill få ihop två gamla familjer och tänker på, hur man gör med gamla x som aldrig släpper taget utan fortsätter tro att de kan göra anspråk på sin före dettas tid och engagemang i allt från små skitsaker till renovering av det egna hemmet. Tänker, att den som verkligen älskar just mig aldrig borde ha minsta problem med lojalitet och aldrig åsidosätter vår relation för att ett krävande x ställer krav. Tänker, att den som älskar mig gör sitt bästa för att inte svika och står på min sida, på vår sida. Tänker, att den som vill något med mig inte samtidigt kan ha sex med andra kvinnor eller spika plattor i exets hus medan mitt staket förfaller. Tänker, att det är så här man känner när man är riktigt jävla kränkt och sviken djupt in i själen. Iskall ilska blandat med sorg men ändå ett slags visshet om att nu, nu tar jag inte mer. Nu räcker det.

Tänker också, att det inte går att lösa nu och helgen är slut och väggen behöver målas och jag lär få cykla den där milen ner till Rusta efter färg själv. På samma gång får jag ta en sväng via Willys och packa några kassar fulla och släpa hem inför veckan. Räkningar behöver betalas och ett krossat hjärta behöver tas om hand på något varsamt sätt. Det är dags att sluta drömma. Och till varje pris ska jag undvika att bli bitter hur sviken och lurad jag än känner mig just nu. Kalendern är fullmatad inför veckan och det är skönt att få kliva in i yrkesrollen. Bli professionell och effektiv. Teckna kroki på kvällarna, gå på bio, ta promenader, läsa kurslitteratur och kompetensutvecklas och umgås med människor som vill en väl och som är pålitliga, stabila och nyktra, för att till sist stupa i säng för att orka ta itu med nästa dag.

Nostalgi

En mindre operation har lett till att jag nu har ett sår med stygn som stramar illa vid minsta oförsiktig rörelse. Distriktssköterskan kallade dem suturer. Det lät fint. Men det stramar illa. Hur det ska gå till att ta sig upp på en motorcykel återstår att se. Än mer återstår att se hur det ska gå att parera alla kurvorna som brukar finnas på vägarna. Att åka bakpå en motorcykel är nämligen ingen söndagstur om nu någon trodde det. Det kräver hårt benarbete och mental skärpa och helst inga suturer på kroppen.

Glädjande nog lovar SMHI sol under eftermiddagen och uppemot fjorton grader. Det kan nog bli bra det här.

För övrigt är det nog höst nu. Tvåan har ställt frågan varje morgon i ett par veckors tid: är det höst nu? Varpå jag svarat: ja, nu är det höst. Hon tittar då på mig med besvikna ögon och frågar: kommer det att regna varje dag då? Varpå jag svarar med moderligt tålamod precis det hon inte vill höra: nej, men det kan regna en hel del. Det svaret gör henne riktigt sur och besviken, hennes självockiga hår kommer då nämligen att krulla ihop sig och bli precis så där lockigt som man inte vill att håret ska vara om man är femton och har självlockigt hår. Hade hon haft spikrakt hår hade hon varit besviken över att håret blir så rakt vid fuktig väderlek. Jag som tycker lockigt hår är så fint. Vem minns inte åttiotalspermanenterna? Det var tider det! Då såg vi ut som The Poodles allihop. Och axelvaddarna sen! Ah, ljuva nostalgi.

Nostalgisk blir man också när man ser vildvinet bli rött om hösten. Nu är det slut på sommarens roliga. Men vilken sommar vi haft! Målat hus på landet och vandrat i fjällen och många underbara vardagar med en cowboy på gott och sällskapligt humör. Sippa vin på altanen och absolut ingen väckarklocka och Sommar i P1 prick 13 varje dag. Mest och bäst minns jag David Batras rörande berätttelse om kampen för att få ett barn. Kan det ha med min egen sinnesstämning att göra? Hur som helst var det fint, vackert. Så vackert att det nog föll en tår ner i burken med faluröd färg där jag stod bakom utedasset iklädd en grön, groteskt stor overall omgiven av getingar och målade och målade alltmedan hans berättelse trängde in i varenda själsligt skrymsle.

Ja, jag hör vad du säger

Det finns många sätt att kommunicera på. Barnbarnet säger öh eller uh om allt och pekar ihärdigt med sitt lilla finger. Det betyder att han kräver att få sig förklarat allt han ser i världen. Det betyder också att han är ganska tillfreds. Älsklingen kommunicerar med korta små sms, typ ok, yes-; och kram, vilket naturligtvis gör mig oerhört frustrerad och kräver att jag går till botten med vad han menar egentligen. Det i sin tur kräver oändligt med kommunikation vilket gör att han tröttnar och slutar kommunicera helt.

Tonårsdottern kommunicerar ibland inte alls och ibland alldeles för mycket och för högljutt. Vuxna dottern försöker vara vuxet konverserande men faller ibland tillbaka till tonårsfasoner hon också.

Själv kommunicerar jag oavbrutet utom vid några få tillfällen. Dessa tillfällen infaller när jag är ensam hemma; yngsta dottern hos sin far och särbon på sitt skift. Då, och bara då kopplar jag av fullständigt och pratar inte med en kotte på en hel helg (förutom det obligatoriska samtalet med min cowboy), sover länge på morgonen och dessutom middag, springer, strövar i skogen och läser och ser på film och ser om mitt hus. Ett slags retreat.

Jag fantiserar ibland om att åka till Alsike kloster för en helg eller några dagar. Till självvald ensamhet för att bara få vara ifred och tänka. Men å andra sidan: varför skulle jag? Jag har så fina retreats hemma hos mig själv allt emellanåt.

Ibland när jag kommunicerar ihärdigt i tron att ju mer jag förtydligar desto bättre blir det, tittar min kära på mig med tom blick och mumlar: ja, jag hör vad du säger. Det betyder att han struntar i att lyssna för att han inte är ett dyft intresserad av just det jag har att säga just då. Sedermera har jag upptäckt att den frasen: ja, jag hör vad du säger, också är effektiv i jobbmöten med människor som säger saker man egentligen inte är intresserad av att ta till sig. Det är ett vänligt men bestämt sätt att markera att man har sin ståndpunkt klar för sig och att man inte tänker låta sig påverkas oavsett vilka argument den andra kommer med.

Det som är spillt är borta

Drömmar har en märklig förmåga att driva en framåt i livet. När jag var yngre drömde jag om att bli berömd författtare. Efterhand insåg jag att tiden inte skulle räcka, eller mitt engagemang för den delen, till att jobba, vara ensamstående förälder, bråka med xmaken, bråka med särbon, träna, laga god mat, utvecklas personligen, koppla av , vandra i naturen och alla andra tusen saker OCH skriva bestsellers. Så jag har mer eller mindre lagt ner projektet.

Men visst har jag drömmar fortfarande. Den senaste och allra mest pockande är den om en lycklig storfamilj. Med dina barn, mina barn och våra barn och så alla våra barnbarn som vi ska dela på. Särbon och jag. För det är ju VI. Tänker jag, eller snarare, drömmer jag, och fantiserar vidare om vitlöksdoftande storkok och många vänner och släktingar på besök i en enda härlig röra.

Han ser ingen poäng med att dela barn och barnbarn och allra minst att skaffa egna små. Han vill att det bara ska vara vi. Och bara ibland. Ofta ska vi vara var för sig. Familjerna ska vi dela med våra x .  Det vill inte jag och det gör att ekvationen inte går ihop. Jag kan inte kompromissa, och som snart medelålders kvinna med en fast föreställning om hur man ska ha det i ett förhållande, finna mig i att inte vara välkommen i sammanhang som betyder mycket för min älskade. Nämligen att inte vara välkommen i hans familj. Han är mer än välkommen in i min men han vill inte vara där. Heller. Så varför ska vi då alls vara ihop?

Såna insikter får en att vilja kasta porslin. Sånt gör en så himla maktlös så man har lust att krypa ner under täcket med en flaska whiskey och säga åt barnen att inte störa på hela helgen. Sånt får en att vilja ge upp, släppa efter och sluta vara den där tuffa kompetenta yrkeskvinnan och ensamstående morsan som alltid, hela jävla tiden fixar allt utom sitt eget kärleksliv.

Och så är det insikten om att det där med kärlek är så överreklamerat. Det är inte botemedlet mot allt. Ibland älskar man men måste ändå släppa därför att det helt enkelt inte går. Livsdrömmarna går inte ihop och ingen vill ändra något för den andras skull och till sist befinner man sig i en enda nedåtgående destruktiv spiral.

Idag ska jag handla olivgrön färg. Måla väggen en gång till som blev flammig förra helgen. Göra fint. Skämma bort mig med en öl. En ljus lager. Smygröka en cigarrett. Blunda för kaoset som uppstår när tonårsdotter, vuxen dotter och barnbarn huserar i min fyra och lägga upp fötterna på soffbordet medan någon romantisk filmrepris går på fyran och jag ska banne mig skaffa nya drömmar för än är det inte slut. Än är det tid att fixa till livet som jag vill ha det och aldrig aldrig mer ska jag gråta över spilld mjölk. För det som är spillt är spillt och kommer aldrig åter. Man får helt enkelt köpa ny.