Drömmar har en märklig förmåga att driva en framåt i livet. När jag var yngre drömde jag om att bli berömd författtare. Efterhand insåg jag att tiden inte skulle räcka, eller mitt engagemang för den delen, till att jobba, vara ensamstående förälder, bråka med xmaken, bråka med särbon, träna, laga god mat, utvecklas personligen, koppla av , vandra i naturen och alla andra tusen saker OCH skriva bestsellers. Så jag har mer eller mindre lagt ner projektet.
Men visst har jag drömmar fortfarande. Den senaste och allra mest pockande är den om en lycklig storfamilj. Med dina barn, mina barn och våra barn och så alla våra barnbarn som vi ska dela på. Särbon och jag. För det är ju VI. Tänker jag, eller snarare, drömmer jag, och fantiserar vidare om vitlöksdoftande storkok och många vänner och släktingar på besök i en enda härlig röra.
Han ser ingen poäng med att dela barn och barnbarn och allra minst att skaffa egna små. Han vill att det bara ska vara vi. Och bara ibland. Ofta ska vi vara var för sig. Familjerna ska vi dela med våra x . Det vill inte jag och det gör att ekvationen inte går ihop. Jag kan inte kompromissa, och som snart medelålders kvinna med en fast föreställning om hur man ska ha det i ett förhållande, finna mig i att inte vara välkommen i sammanhang som betyder mycket för min älskade. Nämligen att inte vara välkommen i hans familj. Han är mer än välkommen in i min men han vill inte vara där. Heller. Så varför ska vi då alls vara ihop?
Såna insikter får en att vilja kasta porslin. Sånt gör en så himla maktlös så man har lust att krypa ner under täcket med en flaska whiskey och säga åt barnen att inte störa på hela helgen. Sånt får en att vilja ge upp, släppa efter och sluta vara den där tuffa kompetenta yrkeskvinnan och ensamstående morsan som alltid, hela jävla tiden fixar allt utom sitt eget kärleksliv.
Och så är det insikten om att det där med kärlek är så överreklamerat. Det är inte botemedlet mot allt. Ibland älskar man men måste ändå släppa därför att det helt enkelt inte går. Livsdrömmarna går inte ihop och ingen vill ändra något för den andras skull och till sist befinner man sig i en enda nedåtgående destruktiv spiral.
Idag ska jag handla olivgrön färg. Måla väggen en gång till som blev flammig förra helgen. Göra fint. Skämma bort mig med en öl. En ljus lager. Smygröka en cigarrett. Blunda för kaoset som uppstår när tonårsdotter, vuxen dotter och barnbarn huserar i min fyra och lägga upp fötterna på soffbordet medan någon romantisk filmrepris går på fyran och jag ska banne mig skaffa nya drömmar för än är det inte slut. Än är det tid att fixa till livet som jag vill ha det och aldrig aldrig mer ska jag gråta över spilld mjölk. För det som är spillt är spillt och kommer aldrig åter. Man får helt enkelt köpa ny.
Etiketter relationer, särbo, separation, spilld mjölk
