Khalil Gibran återvänder jag till när oron vaknar. Dricker visdomsord som en törstande i öknen. Nåja, nästan. Ibland måste man företa en inre resa. Ibland utan karta och kompass eller vägledning men med nyfikenhet och ödmjukhet. Snön ligger kvar ute och jag har nästan lust att bara resa mig upp ur kontorsstolen och gå rakt ut på den grå gatan. Pliktkänslan håller mig kvar, jag är ju väluppfostrad och socialiserad. Äter därför Noskapin för att inte störa någon med mitt hostande och printar lydigt ut mail som kan behöva sparas för en oviss framtid. Förmodligen slutar de efter någon vecka i papperskorgen och går ett snöpligt öde till mötes i den stora blå containern utanför porten. Viktigare än så är inte mailen. Men jag tror det, just nu vill jag tro det och printar ut för brinnande livet medan jag funderar på Gibrans ord:
And a man said, ”Speak to us of Self-Knowledge.”
And he answered, saying: Your hearts know in silence the secrets of the days and the nights.
But your ears thirst for the sound of your heart’s knowledge.
You would know in words that which you have always know in thought.
You would touch with your fingers the naked body of your dreams.
And it is well you should.
The hidden well-spring of your soul must needs rise and run murmuring to the sea;
And the treasure of your infinite depths would be revealed to your eyes.
But let there be no scales to weigh your unknown treasure;
And seek not the depths of your knowledge with staff or sounding line.
For self is a sea boundless and measureless.
Say not, ”I have found the truth,” but rather, ”I have found a truth.”
Say not, ”I have found the path of the soul.” Say rather, ”I have met the soul walking upon my path.”
For the soul walks upon all paths.
The soul walks not upon a line, neither does it grow like a reed.
The soul unfolds itself, like a lotus of countless petals.
