Nu är det ju melodifestivalfinal i morgon och både tonåringen och sedan länge utflugna ettan har bokat kvällen men sin mor med det uttalade syftet att se spektaklet. Självklart ställer jag upp, bjuder på middag och bänkar mig. Och lika självklart har jag mina favoriter. Malena Ernman först och främst, inte bara för att jag träffat henne privat (så fick jag det sagt), utan för den underbara rösten och glimten i ögat. Andra favoriter är EMD:s charmiga Baby goodbye samt Moving on, mäktig och sann för mig personligen:
I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on
De orden, den refrängen, etsar sig fast, lyfter. Lyssnar på den om igen medan kvällen blir sen. Låter tankarna fara. Samtidigt skruvar min kära upp volymen på radion i rummet invid och alla tankar och musik från datorn dränks i ett berusat dån.
Det är fredag kväll. Allt är så bra som det rimligen kan vara här och nu.
