Oj vad tiden går fort. Redan mars snart. Utanför mitt hus har det börjat stinka av katturin som det alltid gör så här års. I min garderob ligger skrynkliga vårkläder och väntar på att bli framtagna. Alla mina kläder är skrynkliga förresten. Särboliv på femte året börjar ta ut sin rätt. Numera orkar jag inte ens packa upp mellan gångerna. Knappt jag orkar flytta mer heller förresten. Knappt jag orkar vilja planera framåt om framåt ska vara som nuet och inget någonsin förändras. Tappa lusten kallas det. Jag trivs hemma. Mer och mer trivs jag. Det är i alla fall mitt och här får jag flytta fotografier hur många gånger om dagen jag vill. Jag kan till och med ta bort dem utan att trampa någon på tårna. Inga x att ta hänsyn till heller. Dem stänger jag ute för de hör inte hit. Det är inte alla som har fattat det. Somliga x tror att de alltid har rätt till sin exmake eller exfru mest, liksom mer än någon annan. Sånt gör mig riktigt arg. Släpp taget!
Ibland orkar man inte prata med varandra och då skriver jag. Min biker brukar få långa brev som han aldrig kommenterar. Konstigt detdär. Man vet att någon har tagit del av ens tankar och åsikter men säger inget. Tiger som muren. Båda vet att den andra vet. Man börjar istället prata om annat. Lite löst sådär. Om hur bilen går och om vädret och om vi kanske ska åka skridskor i fackelsken i kväll. Man nickar lite eftertänksamt och slänger kanske in en kommentar: Jodå…så att…
Men man har inte löst det som finns där outtalat. Man har inte gått till botten och rett ut problemet. Sen brukar det ändå explodera en vacker dag.
