Så var det då nytt år än en gång. Nyss hemkommen efter besök hos särbon mellandagar och nyår. Det där med att vara två medelålders personer med två historier som ska sammanjämkas och personer i vår närhet som ska acceptera vårt gemensamma liv…För vår del är det en evig följetong. Barn och ex som envist kämpar för att bevara det förflutnas alla traditioner leder till spänd tystnad mellan mig och älsklingen. Saker som borde sägas och göras men kvävs för att inte såra. Jag vill ju framåt, hela tiden framåt. Nåväl, det nya året är ändå här och vi har ju träffat min släkt, de få som finns på orten. Hans är hans ansvar och bara hans men visst sårar det och jag är så besviken över att vi inte får till det på ett bra och naturligt sätt. Varje år denna ångest kring just julen. När jag tänker på dagarna som passerat ser jag tydligt hur mörka de varit i vissa avseenden. Fest hela helgen lång. Många boxar vin har gått åt, många obehagliga sanningar sagts, och varje kväll har jag gått och lagt mig i visshet om att min cowboy dricker ur till sista droppen ända in på småtimmarna. På förmiddagarna har jag varit ensam vaken, sprungit en sväng vissa dagar, och tänkt på hur många familjer som krossats av någons alkoholvanor. Nu tänker jag, att det nya året får blir ett bra relationsår. Jag ska ta tag i mig själv och min rolll som anhörig till en missbrukare. Jag ska ta tag i min träning. Har tränat styrka och kondition under hösten och känner märkbara reslutat. Nu sneglar jag på höstens halvmara i Stockholm. Tiden 2.04 för sex år sedan kanske är möjlig att uppnå? Eller till och med slå? Halvdrömmer om Stockholm 2012. Då är det sex år sedan premiären på maratonsträckan. Vad har hänt med kroppen sen dess? Orkar den än? Jag behöver ett mål och en mening.
