Livskompass och mindfulness

Förkortningen ACT står för Acceptance and Commitment Therapy/Training. Ett praktiskt instrument som ACT erbjuder är livskompassen. Om denna kan du läsa mera här . Jag kom i kontakt med livskompassen för några månader sedan på en kurs i arbetsmiljö och nu senast på en kurs i ledarskap. ACT är nämligen inte bara användbart när man ska lära sig hantera stress och bli mer harmonisk i privatlivet utan kan också hjälpa att formulera och åskådliggöra värderingar och mål i yrkeslivet. ACT handlar också om medveten närvaro eller mindfulness, något som är aktuellt för många i vår stressade tillvaro. Jon Kabat Zinn har skrivit en bok som heter Vart du än går är du där som jag nyss köpt och ivrigt väntar på att få tid att läsa. ACT har också hämtat inspiration från Stephen Hayes Sluta grubbla börja leva. Jag får säkert anledning att återkomma till Jon Kabat Zinn.

Ett underbart citat från Alice i Underlandet får illustrera tanken med Livskompassen:

Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Så här säger Fredrik Livheim som står bakom texten på livskompass.se:
Vill vi skapa oss de liv vi vill leva måste vi först ha en ganska bra idé om hur vi vill att våra liv ska se ut. Ett sätt att utforska det och göra det tydligare för sig själv är att använda en livskompass

En kvinnas längtan

På mitt jobb är allt så himla bra. Vi har ett stort fikarum med stans vackraste utsikt och vi har gemenskap och gemyt och aldrig bråkar vi eller pratar skit om varandra. Dessutom har vi en stor kaffemaskin med olika sorters kaffe och choklad och det är gratis för vår chef tycker att gratis kaffe är friskvård. Vi har diskmaskin och fruktkorg och friskvårdstimme och massage och reglerbar luftkonditionering. Vi trivs så bra att när folk går i pension talar vi om att han eller hon ska lämna ”familjen”. Visst är det fint.

Varför tittar jag då längtansfullt ut genom fönstret och drömmer mig bort till ledigheten? Varför susar och brusar det i huvudet av matrecept och tankar på vilka kläder jag ska ha med till landet? Varför funderar jag på helgens barnvaktande av tvååring och tänker ut roliga saker man kan göra? Varför tänker jag på mina barn när de var små och hur roligt det var och varför, o varför längtar jag tillbaka, bort och ut härifrån? Vi har det ju så bra och jag är en kvinna i karriären som har utvecklande uppgifter och träffar stimulerande människor dagarna i ända. Vad är det med kvinnokroppen som väcks till liv vid tanken på små barn, familj och omhändertagande? Och varför drabbar det just mig? Av alla? Varför är jag inte nöjd med att sitta i vårt fina fikarum och vara självständig och småbarnsledig och fri som fågeln att förverkliga varenda millimeter av mig själv? Varför i h-vete sitter jag här och är otacksam och längtar efter att vara hemma med småbarn, vara behövd, oumbärlig, alltings mittpunkt och beundrad och älskad av min make för att jag, just jag, burit våra älskade lintottar.

Jag har ju redan gjort det där. Jag går och ser pjäser som Bitterfittan och läser Beauvoir för brinnande livet. Men när kroppen säger sitt ryker teorierna och någonstans inom mig skriker en röst att de har fel. Det som är rätt för en är inte rätt för alla. Inte alltid, överallt.

Är det något med den där kvinnohjärnan som faktiskt inte är likadan som mannens vilket forskningen nu bevisat enligt UNT.

Jag tror jag ska gå till vårt fina fikarum och vår fina kaffemaskin och ta en kopp kaffe på balkongen och titta ut över stan i solskenet. Vi har det så bra här och jag är hängiven min profession och min frihet och tacksam för allt här i livet. Vi låter det vara så nu. Snart är det semester.

Priset för att vilja vara en hel människa

Stockholms stads finansborgarråd Kristina Axén Olin avgår med omedelbar verkan. Läs mer i bl.a. DN. Skälet anges vara att det är för svårt att få ihop livet som ensamstående trebarnsmamma med det tuffa yrket som toppolitiker. Kristina och jag har inte mycket gemensamt vad gäller sättet att se på tillvaron ur politiskt perspektiv. Hennes hårda marknadsliberala grundsyn har många gånger upprört mig såpass att jag närapå satt kaffet i vrångstrupen. Jag har sett henne som en människoovänlig politisk robot utan förmåga till inlevelse eller medkännande. Men bakom det hårda skalet finns en kvinna som kämpat med att få ihop sitt liv precis som alla vi andra. Måhända har hennes situation varit mer utsatt genom det yrke hon valt, men problematiken har varit densamma: hur kombinera kraven på att vara en god förälder med kraven på att göra bra ifrån sig på jobbet samtidigt som man också tar hand om sig själv genom träning, egen tid osv. Oavsett politisk hemvist förenas vi, Kristina, jag och många, många andra genom denna dagliga, envetna kamp för att få vara en hel människa.

Axén Olin har gjort sitt val. Det är sorgligt att man måste välja. Det är sorgligt att priset är att avstå. Ännu sorgligare är det, att samhället är uppbyggt på att man är två där den ena förväntas stå för mer av markservice och omsorg för att det alls ska vara möjligt för någon i en familj där det finns barn att satsa fullt ut på yrkeskarriären. Oftast är det kvinnan. That’s a fact. Fortfarande finns också lite förståelse för hur tufft det faktiskt är att vara ensamförälder (oavsett om man är det på heltid eller barnen bor en del av tiden hos den andra föräldern). Karriär är inte förenligt med ett fungerande privatliv om man ensam ansvarar för matlagning, inköp, disk, städning, läxläsning, nattning, fritidsaktiviteter, vab etc. Om det inte finns någon som avlastar en hemma eller om inte arbetslivet görs flexibelt så att det kan anpassas efter livets olika faser.

Jag hade gjort samma val, utan minsta tvekan. Barnen växer upp bara en gång och de behöver en förälder, helst två. Men samhället behöver också duktiga, engagerade personer som inte behöver slitas mellan familjen och jobbet utan får möjlighet att utvecklas på alla plan: personligt och professionellt.

Ledarskap och insatsstyrkor

Ibland är det svårt att hålla isär all information man utsätts för. Kommer på mig själv med att maila ut information till min arbetsgrupp som jag faktiskt redan fått av en annan medlem i arbetsgruppen för några dagar sedan. Jag tog nog bara inte in det just då för jag var övertygad om att det var min uppgift att informera. Då står vi alltså inför ett annat problem: ansvarsfördelning. Om en grupp består av flera informella ledare är det tusan så svårt. Kanske en klok taktik är att luta sig tillbaka och låta alla andra sköta informationen. Eller ”tala ut-metoden”: ”Nu tycker jag vi tar och bestämmer vem som ansvarar för vad och så håller vi oss till det!”. Vilket är detsamma som: ”Ge tusan i att klampa in på mitt område annars kommer vi snart att leva i ett totalkaos där ingen vet vem som har vilket mandat.”

All skit som följer av tala ut-metoden tar jag villigt på mig. Bara det blir någon ordning. I Sverige vill man inte alltid ha ordning. Man vill ha medbestämmande vilket är bra. Men stundtals oerhört frustrerande för det betyder också ibland att arbetet går långsamt pga lååånga diskussioner och bristen på tydligt ledarskap kan i värsta fall skapa viss förvirring.

Jag lider svårt av att inte ha struktur och t-y-d-l-i-g-h-e-t. Det leder till att jag a) glömmer saker b) gör saker i fel ordning c) blir osäker på om jag glömt eller gjort i fel ordning och därför låter vara ogjort tills jag är säker vilket kan ta tid. Det sistnämnda leder till att folk i min närhet kan förledas att tro att jag är oföretagsam och, i värsta fall, lat. I själva verket är jag ganska handlingskraftig. Tills något av punkterna a-c ovan inträffar.

Annars är allt lugnt och bra. Spännande saker händer i min omgivning. Igår förmiddags stormade polisens insatsstrykor in hemma hos älsklingen som låg och sov sin ljuvaste nattarbetarsömn i sin bostad i centrala Uppsala. En granne hade drabbats av psykisk förvirring, gick bärsärkargång i sin lägenhet, slängde ut möbler och blomkrukor på gatan, öppnade alla vattenkranar samt hotade hoppa ut från balkongen. Då ett sätt att nå den förvirrades lägenhet var via grannbalkongen ringde polisen på hos min cowboy som yrvaket öppnade. Vid vaga protester och mumlande om nattarbete och sova utropade poliserna frejdigt: ”Sov på du!” Lättare sagt än gjort kanske med hjälmförsedda tuffingar springande i lägenheten och på balkongen, brandbilar och polissirener och en psykotisk granne i omgivningen. Om dramat kan man läsa i unt:s webupplaga.

Insatsstyrkor i full action.

Bilderna togs mitt under det pågående dramat.