Resa inåt

Khalil Gibran återvänder jag till när oron vaknar. Dricker visdomsord som en törstande i öknen. Nåja, nästan. Ibland måste man företa en inre resa. Ibland utan karta och kompass eller vägledning men med nyfikenhet och ödmjukhet. Snön ligger kvar ute och jag har nästan lust att bara resa mig upp ur kontorsstolen och gå rakt ut på den grå gatan. Pliktkänslan håller mig kvar, jag är ju väluppfostrad och socialiserad. Äter därför Noskapin för att inte störa någon med mitt hostande och printar lydigt ut mail som kan behöva sparas för en oviss framtid. Förmodligen slutar de efter någon vecka i papperskorgen och går ett snöpligt öde till mötes i den stora blå containern utanför porten. Viktigare än så är inte mailen. Men jag tror det, just nu vill jag tro det och printar ut för brinnande livet medan jag funderar på Gibrans ord:

And a man said, ”Speak to us of Self-Knowledge.”
And he answered, saying: Your hearts know in silence the secrets of the days and the nights.
But your ears thirst for the sound of your heart’s knowledge.
You would know in words that which you have always know in thought.
You would touch with your fingers the naked body of your dreams.
And it is well you should.
The hidden well-spring of your soul must needs rise and run murmuring to the sea;
And the treasure of your infinite depths would be revealed to your eyes.
But let there be no scales to weigh your unknown treasure;
And seek not the depths of your knowledge with staff or sounding line.
For self is a sea boundless and measureless.
Say not, ”I have found the truth,” but rather, ”I have found a truth.”
Say not, ”I have found the path of the soul.” Say rather, ”I have met the soul walking upon my path.”
For the soul walks upon all paths.
The soul walks not upon a line, neither does it grow like a reed.
The soul unfolds itself, like a lotus of countless petals.

1 mars

Jag blir lite avundsjuk när jag läser i DN om både Hanna och Mia. De är så duktiga. Bloggar och skriver böcker gör de också. Önskar jag var så där rak och ärlig och självutlämnande. Vågade vara det. Önskar jag hade en konstig pappa som reser till Västindien eller att jag var begåvad nog för att göra lustiga tvprogram. Om jag åtminstone var lite Bodil Malmsten. En sån som fick till den lilla knorren i varje blogginlägg eller fick folk att med spänning varje dag följa byggarbeten utanför mitt fönster.

Nu är det inte så. Men jag har en sär-bo att skriva om, fast just nu är vi sambos för att min lägenhet har intagits av hantverkare i snickarbyxor med snus under läppen. Intet ont om hantverkare men jag vill inte möta dem rufsig och yrvaken klockan sju på morgonen i mitt hem. Jag vill inte möta någon obekant alls klockan sju på morgonen i mitt hem. Dessutom finns ingen plats för mig hemma just nu bland alla lådor och isärskruvade sängar och bord och stolar.

Och jag kan skriva om vädret. Idag skiner solen och jag tvättar allt som legat i bruna pappkassar från Willys medan min cowboy roar sig på sitt förvärvsarbete. Ett tag drabbades jag av panik när jag såg alla kassar och plötsligt saknade mina glasögon och min oumbärliga kalender. Det är ingen ordning alls på mina pinaler och sånt får man lätt panik av. Jag förstår inte varför jag lagt glasögon och kalender längst ner under högen av nyinköpta trosor och bh:ar. Där låg de i alla fall men jag hann bli svettig och darrhänt och tappa alla harmoni för en sekund. Nu är den återfunnen.

I kylskåpet finns ett paket jäst och i skåpet en påse grahamsmjöl som ska bli till grahamsbullar senare. Igår bakades kanelbullar och gjordes chili con carne. Och så var det melodifestival där Malena Ernman gick till Globenfinal. Vilken lyckad dag det blev. Vilken fantastisk kvinna jag är. Bakar, lagar mat och tvättar och älskar och tar om hand. Och tänk för att jag faktiskt tycker att det är bra och trivs. Basic liksom. Mitt hem är min borg och där ska banne mig finnas gott om både kärlek och mat. På jobbet ska jag gå ledarkurs och förverkliga mig, på fritiden dansa lindy hop, åka skridskor, skriva, läsa, träna mig frisk och rosenhyad, meditera och bli närvarande i nuet mellan bullbaken och omhändertagandet av nära och kära. Allt är så bra. Att vara lycklig är att få balans mellan alla dessa delar och själv kunna välja vad som passar och hur mycket jag orkar. Jag vet att det är så jäkla svårt med alla måsten och allt sånt. Det är inte alltid man känner att man kan välja något alls utan livet bara rullar på. Men jag har lärt mig av en vän att byta ordet måste mot vill. Prova det: jag vill jobba, jag vill laga god och hälsosam mat, jag vill må bra. När jag gör det upplever jag mig inte längre som ett offer för omständigheter. Det är JAG som väljer och det skapar mängder av god energi och en känsla av kontroll över livet.

Kärlek ger också god energi. Och så kan man öva sig på att fokusera på den stund som är här och nu.

Jon Kabat-Zinn betonar andingens betydelse för närvaron i nuet. En solig söndag, medan Vasaloppsåkarna flåsar på i spåret, läser jag följande i boken Vart du än går är du där: ”

Hejda dig, slå dig ned och tänk på din andning då och då under dagens lopp. Ta dig fem minuter eller bara fem sekunder. Släpp efter och öppna för nuet, både för vad du känner och vad som pågår omkring dig. Försök inte ändra på någonting under dessa ögonblick, bara andas och släpp efter. Andas och låt allting vara. Dö från tvånget att just nu ändra på någonting alls; låt hjärnan och hjärtat ge detta ögonblick tillstånd att vara precis sådant det är och dig själv att vara exakt sådan du är.

Nu stänger jag av mobilen, datorn och sätter en deg medan tvättmaskinen surrar i tvättstugan och solen skiner genom persiennerna. I nuet är allt bra.

Livskompass och mindfulness

Förkortningen ACT står för Acceptance and Commitment Therapy/Training. Ett praktiskt instrument som ACT erbjuder är livskompassen. Om denna kan du läsa mera här . Jag kom i kontakt med livskompassen för några månader sedan på en kurs i arbetsmiljö och nu senast på en kurs i ledarskap. ACT är nämligen inte bara användbart när man ska lära sig hantera stress och bli mer harmonisk i privatlivet utan kan också hjälpa att formulera och åskådliggöra värderingar och mål i yrkeslivet. ACT handlar också om medveten närvaro eller mindfulness, något som är aktuellt för många i vår stressade tillvaro. Jon Kabat Zinn har skrivit en bok som heter Vart du än går är du där som jag nyss köpt och ivrigt väntar på att få tid att läsa. ACT har också hämtat inspiration från Stephen Hayes Sluta grubbla börja leva. Jag får säkert anledning att återkomma till Jon Kabat Zinn.

Ett underbart citat från Alice i Underlandet får illustrera tanken med Livskompassen:

Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Så här säger Fredrik Livheim som står bakom texten på livskompass.se:
Vill vi skapa oss de liv vi vill leva måste vi först ha en ganska bra idé om hur vi vill att våra liv ska se ut. Ett sätt att utforska det och göra det tydligare för sig själv är att använda en livskompass

Livet och rock’n roll

Ibland får man för sig att fundera över vad man hittills åstadkommit i livet. Det kan man göra en kväll när strömmen går mitt i ännu en repris av ännu en romantisk komedi med Meg Ryan. Det kan man göra medan man tittar in i lågan av det tända ljuset som utgör rummets enda ljuskälla medan skymnningen faller utanför. Några fredagsöl till fiskpinnarna, en förpackning salta pinnar, en näve nostalgi och ett uns självömkan kryddat med lite självdistans och ironi och kvällen blir perfekt.

Och då ska jag anknyta till rubriken som nog lovar mer än den ger. Som femtonårig nånting (för länge sen), var jag övertygad om att livet var rock’n roll. Det skulle levas utifrån ett outsiderperspektiv. Tuff brud, no feelings, härja vilt (trodde man, i själva verket var det hela ganska oskyldigt). Likt många tonårstjejer idag var jag då en utlevande, experimenterande unge utan hyfs och pli. Totalt otämjbar. Bara drogerna saknades. Och med handen på hjärtat var jag nog inte så mycket rock’n roll i övrigt heller. Bara sökande. Testande. Trevande. Längtande. Med oro i kroppen. Rebellen fanns mer i huvudet än i handlingarna om ni fattar. Och allt man ville var att bli sedd och så jävla älskad som ingen annan blivit förr. Allt påspätt av romantiska romaner, filmer och musik. Många dikter och hopplöst naiva dagboksanteckningar blev det. När oron var som värst företogs långa cykelturer genom landskapets alla småvägar. Att fysisk aktivitet är det bästa medlet mot tunga tankar och längtan vet jag än idag. Kanske därför det till sist blev ett maratonlopp. Måste ha längtat mycket just det året.

Vad har hänt sen dess? Mer självkännedom, vilja att anpassa sig, utåt sett ordnat liv, förälder och morförälder. Men samma längtan efter att bli sedd, bekräftad, efterlängtad, mött med glädje och respekt. Den längtan föds vi med. För somliga går den aldrig över.

Medan tankarna snurrar brinner ljuset ner och strömmen kommer tillbaka men jag orkar inte längre se slutet på filmen jag redan sett flera gånger. Efter den sänds en annan repris: Rocky V.

Men åter till frågan. Åstadkommit? Ja, beror på vad man menar. Än finns det tid.

Till allt.

Kärlek vid Grand Central Station

Elisabeth Smart skrev ”Vid Grand Central Station där satt jag och grät.”

Följande – är ett citat ur boken.

”Men jag har blivit en del av jorden: jag är en av dess bortdragande och framrusande vågor. Jag är samma musik som träden, kolibrifåglarna, himlen, frukterna, grönsakerna i sina rader. Jag är alltsammans eller vad som helst av detta. Jag kan förvandla mig till vad jag vill.

Behöver ni lite glädje och kärlek? Är ni genomblöta löv på någon förgäten gård? Är ni övergivna eller frusna eller svultna eller lama eller blinda? Famn efter famn åt er, att hushålla med!”

[...]

”Detta är Idag. Det är hit alla vägar strävar efter att leda, alla fötter att nå. Vad betyder alla världens problem och sorger och misstag? Jag är som bortkollrad och lika ovetande och mystifierad som när jag råkade på algebra första gången.”

Boken handlar om kärlekens katastrof. Kärleken som ett förutbestämt öde som kommer att lägga hennes liv i ruiner och aska. Men för oss alla som tror, att kärleken är ett livselixir och något essentiellt för livet självt finns mycket att hämta. Även om jag tror, att dess kraft i grunden är positiv och att destruktiv kärlek i själva verket handlar om något helt annat. Och verklig kärlek kanske lever i nuet: ”Detta är Idag”.

Men vad är nuet? Om inte en sammansmältning av gårdagen, morgondagen och en ständig rörelse mellan dessa två?

Livsmål

Mittiveckandagar. Dagar då tankar på livsmål väcks. I allmänhet är de något som bara ligger där under ytan och skvalpar. Självklara. Men så finns dagar när man möter någon som inte har samma sätt att se på saker och ting. Då måste ett visst mått av självrannsakan tas fram och användas. Kan jag ändra kurs? Vill jag? Vad är viktigt? Viktigast? i samtalet kan man i bästa fall finna någon gemensam beröringspunkt att ta fasta på. I sämsta fall – finner man att man är så långt ifrån varandra att det är omöjligt. Något bra föds i vilket fall ur funderingarna, av att nötas mot den andra. Av att uttala sina tankar högt istället för att bära allt inom sig. Självkännedom förhoppningsvis. Kanske lite klokhet. Kanske visshet om att kärlek till slut ändå är det enda som räknas. Resten löser sig med tiden.

Så kan onsdagar se ut. Kvällar som var vikta för annat kan urarta i djuplodande prat om mål och mening och sluta annorlunda än man tänkt sig.

Thinking outside the box

Våren får knoppar att svälla och vilja sprängas av deras egen inneboende kraft. Kanske detsamma kan ske med oss människor? Efter vintern längtar tanken, själen efter att få ta nya vägar. Finna nya mål. Lösgöra sig från det som känns för trångt och instängt. Lösgöra sig från mönster och vanor som känns destruktiva och inte leder någonstans. I relationer såväl som professionellt. Växa och utvecklas och tillfredsställa önskningar och behov som finns inom oss alla. Finna nya perspektiv på tillvaron. Men att längta är en sak, att handla en annan. På litteraturdagarna i Mariehamn för några år sedan berättade Ernst Billgren om hur han gjort det till en vana att handla tvärs emot vad han normalt skulle ha gjort. Inför en situation kunde han ställa sig själv frågan: ”Hur brukar jag göra?” När han svarat på detta gjorde han något helt annat.

På managementspråk talar man om ”thinking outside the box”. Vad lådan är för något får man klura ut själv. Den kan vara en bild av samhället, individen eller något annat som man tycker kan symboliseras av en pappask eller en kub av annat slag med fyra väggar och ett lock.

Det man måste bestämma sig för är om man tycker det är trevligt och tryggt inuti lådan eller om man vill öppna locket och se vad som finns utanför i såväl tanke som handling. Våga eller inte våga, det är frågan.

Det kan man ägna några aprildagar åt att fundera på.

Gammal cykel

Min cykel, en CBS från Cykelbjörk som inte längre finns i sta’n, är skitig och börjar se lite trött ut. Varför tvättar man bilar och vaxar och putsar medan man bara cyklar på på sin cykel tills det enda man ser är ett par hjul fästa i något obestämbart svartgrått stativ? Nåja, för att upplysa alla som ser mig susa förbi kan jag tala om att den är vackert vinröd och riktigt smäcker under alla lerkokorna. Så nu vet ni det.

Det är svårt att landa i sitt efter en resa. Var vardagen inte mer än så här? Ingen famn att krypa in i på kvällarna, inga samtal över ett glas vin, ingen känsla av ”vi”. Att man aldrig, aldrig, oavsett hur gammal man blir, lär sig hantera omvälvningar och omställningar med en nonchalant axelryckning. Ska det vara så svårt att bara möta sig själv? Hur var det Simone? Det är genom mötet med den andre man själv blir till. Vem är man då, när man inte har någon att möta?