Väntan

Adventstid. Som den sanna adventsälskare jag är har jag plockat fram ljusstakar och julgardiner och julstjärnor. Julen är som bäst, just nu. I år liksom alla år ska jag konsekvent undvika att drabbas av julklappshysteri och ångest över allt man borde och bara, bara göra saker jag verkligen vill. Umgås med särbon, hans barn, mina barn och laga god mat. Något har hänt även hos älsklingen som efter flera års pikar från min sida nu fått upp en ljusgirland på sin balkong. Normalt sett är han en motvallskärring (gubbe?) vad gäller jul. Min teori är att det har att göra med alla ohemula krav från olika håll. Vi jobbar fortfarande på att hitta vår jul. En ständigt pågående process. Om en vecka åker vi till London och njuter av julstämning där.

I veckan som gått har jag också gjort Det. Det som så många andra gjort före mig. Nämligen gått med i Facebook. Den yrkeskår jag tillhör har en osedvanlig nyfikenhet på alla fenomen på internet. Workshops och diskussioner har ägnats sociala nätverk. Poängen har jag inte riktigt fattat än men det kommer väl. Lite lustigt är det att facebooka med kollegor som sitter i rummet invid. Fast å andra sidan kan man föra mer informella och privata diskussioner där än via mailen på jobbet. Samt ha lite koll på barnen (om de nu vill bli ens vän). Antar jag. Just testing so far.

Annars är det ingen större skillnad på en svensk och en finlandssvensk jul. I Finland finns mer av olika slags ugnsrätter på julbordet. Som kålrotslåda och morotslåda. Och jag minns inte för mitt liv några revbensspjäll eller prinskorvar. Det finns ingen annan högtid som aktualiserar traditioner som just julen och varje år gör jag en avvägning av vad jag verkligen vill bevara av den kultur jag för med mig och vad jag verkligen vill avstå ifrån. Femtonåringen däremot har under åren samlat på sig minnen från alla jular och fått ihop en hel arsenal av måsten och upprördes av min framkastade tanke att avstå från julgranen. Hon vill inte avstå något alls och anser att jag är en usel mor som inte vill ge sin tonåring en gran. Plastgranen i förrådet gills inte helt och hållet så det blir väl till att skaffa ett riktigt barrande träd. Så blir alla nöjda och den kompromissen kan jag faktiskt tänka mig. Bara jag får julefrid.

Konsten att ta det lugnt

Min tonåring har tagit semester. Hon har åkt från förorten in till stan för att bo hos en kompis i en vecka. Hon njuter av sin frihet och vill knappt prata i telefon för hon har bråttom, bråttom med allt som finns att göra, se och uppleva i den stora staden. Jag andas djupt och litar på, ja, har bestämt mig för att jag litar på. Ettan gjorde revolt och bekräftade alla fördomar om tonåringar medan tvåan tar det lugnare. Båda två brukar titta på mig lätt roade när jag frågar frågvisa frågor, sådana som mödrar bör ställa,  och säger ”det är lugnt”. När jag upphetsat pratar med min cowboy om allt möjligt tittar han också på mig med lugna varma ögon och säger ”ta´t lugnt”.

Jag sitter alltså därför här nu och tar det lugnt…sååå lugnt. Allt ordnar sig.

Ute skiner solen. Det är fredag. Och jag tar allt så lugnt jag bara kan.

Midsommar delat på två

Likt större delen av svenska folket har också jag och min hjärtans kär firat midsommar på landet invid en sjö med sill, nubbe och jordgubbstårta. Märkligt nog på tu man hand trots att vi skulle kunnat vara 14 personer om vi samlat barn med respektive och barnbarn.  Hur det blev så kan jag inte svara på men jag sneglade lätt avundsjuk på grannen som lyckats samla ett helt glatt gäng av vuxna barn och några till. Inte för att jag har några problem med att tillbringa en helg i lugn och ro men det är roligare att spela kubb och andra kuliga lekar om man kan vara riktiga lag. Nu slutade det hela med att älsklingen slängde kubbpinnarna med vänsterhanden samtidigt som han blundade. Han vann ändå.  Jag hade helt klart behövt förstärkning.

Hur som helst så är det så det kan bli ibland fast det vore lätt som en plätt att fixa en meny, ett datum och ett stort och härligt sällskap. Men en är strulig tonåring, andra lika struliga småbarnsföräldrar och åter andra har bara fullt upp helt enkelt och eftersom vi är (alltför) snälla föräldrar till våra små småler vi bara stilla och säger: ”det går bra ändå”.  Fast det gör det banne mig inte. Vuxna barn ska vilja komma och hälsa på sina föräldrar någon gång. Någon gång ska de vilja hälsa på pappa och hans nya. Eller mamma och hennes nya. Och de ska skita i att allt inte är som förut för det som är nu kan vara precis lika bra eller ännu bättre.  Man kan inte älska alla men man kan tolerera sakernas tillstånd och våga vara nyfiken och öppenhjärtad . Min minsting är inte heller alltid lätt att övertyga men det går framåt. Sakta men säkert.

Sommarproblem

Vardagsmorgnar är hemska.  Hemska måndag, hemska tisdag, hemska onsdag osv. Lördagar vaknar jag ofta vid samma okristligt tidiga tidpunkt men är då oförskämt pigg i motsats till de sega, sega fredagarna. Vad beror det på? Ändå är det lättare nu när det är sommar och ljust nästan dygnet runt. (Smaka på den: Det är sommar. Här och nu. Mmmm. Som glass med färska jordgubbar. Gott. )

Tonåringen är lika trött oavsett veckodag men nu är det sommarlov. Borde skickat ungen på språkresa. Borde ordnat kolloplats, släktträffar, umgänge och en avkopplande semesterresa. Borde stå iklädd grillförkläde dygnet runt och baka bullar och jordgubbstårtor med grädde på och göra hemgjord saft och sylta bär och steka pannkakor. Borde sluta jobba, ta semester för evigt och vara bara morsa och pengar borde strömma in ändå.  Borde ha stor familj och många glada barn och en älskling som kysser mig godnatt och godmorgon och däremellan. Borde ta sommarlov, ledigt, sätta punkt och säga basta! Jag vill ha tid för att leva lite också nu!

Har ingen semester förrän i augusti. Har en ensam tonåring som älskar sin dator för mycket. Har dåligt samvete för att livet inte hinns med.

Har nog ett problem.

Barn, bidrag, semester

Min dotter har varit sjuk i ett par veckor. Idag ringde hennes far som aldrig annars ringer. De tillbringar förmodligen dagen på akuten. Tonåringar med gallstensanfall är inte vanliga men de finns. I vår familj är det ärftligt. Jag hoppas på en snar operation och livsglädjen åter till min minsting.

Samtidigt flaggar Maud för att barnbidragen skall behovsprövas. Jodå, bara man kommer på ett smart sätt att avgöra vilka som ska räknas till höginkomsttagarna. En månadslön på 20000 kvalificerar definitivt inte någon till den gruppen. Och hur ska man tackla det faktum att det kostar olika mycket att bo och leva på olika orter i landet? Hur ska det hela administreras och vad kostar det? Hur går det med föräldrar som vill jobba deltid för barnens skull? Ensamstående föräldrar? Hur skulle inkomsten räknas i fall där föräldrarna är skilda och den ena har mycket god inkomst medan den andra lever på marginalen? Jag är tveksam och tror att utspelet, liksom flera av den borgerliga regeringens initiativ så småningom faller platt till marken på grund av för många frågetecken.

I morgon lyfter planet med destination Gran Canaria. Vid min sida en älskad cowboy och framför oss en veckas semester, nya äventyr, vin, sång och kärlek. Jag tror vi behöver det,  just nu.