Elisabeth Smart skrev ”Vid Grand Central Station där satt jag och grät.”
Följande – är ett citat ur boken.
”Men jag har blivit en del av jorden: jag är en av dess bortdragande och framrusande vågor. Jag är samma musik som träden, kolibrifåglarna, himlen, frukterna, grönsakerna i sina rader. Jag är alltsammans eller vad som helst av detta. Jag kan förvandla mig till vad jag vill.
Behöver ni lite glädje och kärlek? Är ni genomblöta löv på någon förgäten gård? Är ni övergivna eller frusna eller svultna eller lama eller blinda? Famn efter famn åt er, att hushålla med!”
[...]
”Detta är Idag. Det är hit alla vägar strävar efter att leda, alla fötter att nå. Vad betyder alla världens problem och sorger och misstag? Jag är som bortkollrad och lika ovetande och mystifierad som när jag råkade på algebra första gången.”
Boken handlar om kärlekens katastrof. Kärleken som ett förutbestämt öde som kommer att lägga hennes liv i ruiner och aska. Men för oss alla som tror, att kärleken är ett livselixir och något essentiellt för livet självt finns mycket att hämta. Även om jag tror, att dess kraft i grunden är positiv och att destruktiv kärlek i själva verket handlar om något helt annat. Och verklig kärlek kanske lever i nuet: ”Detta är Idag”.
Men vad är nuet? Om inte en sammansmältning av gårdagen, morgondagen och en ständig rörelse mellan dessa två?
