Stockholms stads finansborgarråd Kristina Axén Olin avgår med omedelbar verkan. Läs mer i bl.a. DN. Skälet anges vara att det är för svårt att få ihop livet som ensamstående trebarnsmamma med det tuffa yrket som toppolitiker. Kristina och jag har inte mycket gemensamt vad gäller sättet att se på tillvaron ur politiskt perspektiv. Hennes hårda marknadsliberala grundsyn har många gånger upprört mig såpass att jag närapå satt kaffet i vrångstrupen. Jag har sett henne som en människoovänlig politisk robot utan förmåga till inlevelse eller medkännande. Men bakom det hårda skalet finns en kvinna som kämpat med att få ihop sitt liv precis som alla vi andra. Måhända har hennes situation varit mer utsatt genom det yrke hon valt, men problematiken har varit densamma: hur kombinera kraven på att vara en god förälder med kraven på att göra bra ifrån sig på jobbet samtidigt som man också tar hand om sig själv genom träning, egen tid osv. Oavsett politisk hemvist förenas vi, Kristina, jag och många, många andra genom denna dagliga, envetna kamp för att få vara en hel människa.
Axén Olin har gjort sitt val. Det är sorgligt att man måste välja. Det är sorgligt att priset är att avstå. Ännu sorgligare är det, att samhället är uppbyggt på att man är två där den ena förväntas stå för mer av markservice och omsorg för att det alls ska vara möjligt för någon i en familj där det finns barn att satsa fullt ut på yrkeskarriären. Oftast är det kvinnan. That’s a fact. Fortfarande finns också lite förståelse för hur tufft det faktiskt är att vara ensamförälder (oavsett om man är det på heltid eller barnen bor en del av tiden hos den andra föräldern). Karriär är inte förenligt med ett fungerande privatliv om man ensam ansvarar för matlagning, inköp, disk, städning, läxläsning, nattning, fritidsaktiviteter, vab etc. Om det inte finns någon som avlastar en hemma eller om inte arbetslivet görs flexibelt så att det kan anpassas efter livets olika faser.
Jag hade gjort samma val, utan minsta tvekan. Barnen växer upp bara en gång och de behöver en förälder, helst två. Men samhället behöver också duktiga, engagerade personer som inte behöver slitas mellan familjen och jobbet utan får möjlighet att utvecklas på alla plan: personligt och professionellt.
