Frigörande städning

har jag ägnat mig åt. Slängt tusen sidor fullskrivna kollegieblockssidor. Men jag har ömt sparat ett antal uppsatser skrivna på ett språk och i en stil som jag knappt känner igen längre. Studier i litteratur, historia, filosofi och allehanda ämnen. Timmar av ångest över kommande tentor. Sida upp och sida ner av stelt akademiskt resonemang. Har jag verkligen gjort allt det? Jovars, men så skönt det är att frigöra sig och slänga. Så skönt det är att bära ut sopsäck efter sopsäck fylld med flera års tankearbete. Jag har aldrig återvänt till mina anteckningar. Jag kommer inte att göra det heller. I mitt nya liv ska inga överflödiga ägodelar belasta sinnet. Inga dammtussar ska ge mig ångest. Jag drömmer om rena ytor och mindspace. Och jag drömmer om olika nyanser av brun målarfärg. Tonåringen vill ha bruna väggar i sitt nya rum. Jag är lättad över att valet inte föll på rosa. Brunt är ok, det är fint. Jordnära. Jag är dessutom mycket förtjust i att måla. Att stryka färg på en vägg eller måla om en möbel är kreativt, lugnande, upplyftande och fantastiskt roligt.

I renoveringens kölvatten följer tusen små roliga projekt. I det flow som skapas när det kreativa flödet kopplas på kan man inte annat än bara vara i nuet med alla sina sinnen.

Renovering igen

Renoveringen av mitt hus fortskrider sakta men säkert. På tryggt avstånd från kaoset ringer jag runt till hantverkare och försöker koordinera dem så att de gör rätt sak på rätt tid. Inte lätt. Dessutom finns en hyresvärd som har principer. En av dessa är att inte sätta in nytt golv i en klädkammare. Vill jag ha nytt golv i klädkammaren får jag minsann fixa det själv. Alltså har jag bett min kära ordna det åt mig, vilket han gör. Jag är så tacksam för händiga hjälpsamma män. För trots att jag visst kan svinga en hammare och skruva i en skruv så är det något speciellt med att se en lång, stark, vacker man stå i mitt hem i full action och göra manliga saker för mig. DÅ bli jag liksom kvinnlig. På det lite primitiva sättet: Me Jane, you Tarzan. Och DET kan leda till både det ena och det andra. Avbrott i golvläggandet till exempel. Angenäma sådana.

På söndag är det internationella kvinnodagen igen. Vad gör man av en sådan dag? Det är bra att fokus är på kvinnors villkor men om det bara är under en enda dag av året så är det kanske inte så mycket värt. Hoppas de initiativ som tas inför 8 mars istället leder till långsiktigt, strategiskt arbete för att skapa ett bättre samhälle för både kvinnor och män.

Pengavärde

200 miljarder. Så mycket har AP-fonderna gått med förlust. Samtidigt har somliga anställda inom fonderna fått ut stora bonusar. Bonussystemet är indirekt en orsak till de stora förlusterna: ju större risktagning (med våra pengar), desto större möjlighet till stora vinster. Och stora vinster innebär med det system som finns: stora bonusar. Om de som spekulerar bort våra pensionspengar hade stannat hemma istället för att gå till jobbet förra året hade pengarna funnits kvar. Förlusten hade i alla fall inte blivit 200 miljarder. Allt detta avslöjade Uppdrag granskning igår på ettan läs mer.

Nu brukar jag inte ägna mig åt att oroa mig över pensionen. Det är ju bara pengar och när den dagen kommer är jag övertygad om att jag överlever. Då också. Mina behov är ganska anspråkslösa och jag upphör aldrig att förvånas över hur långt girighet och habegär kan driva människor. Eller snålhet för den delen. Mäts vårt värde eller egenvärde i pengar och egendom? Man kan ju aldrig äta sig mer än mätt. Eller?

Resa inåt

Khalil Gibran återvänder jag till när oron vaknar. Dricker visdomsord som en törstande i öknen. Nåja, nästan. Ibland måste man företa en inre resa. Ibland utan karta och kompass eller vägledning men med nyfikenhet och ödmjukhet. Snön ligger kvar ute och jag har nästan lust att bara resa mig upp ur kontorsstolen och gå rakt ut på den grå gatan. Pliktkänslan håller mig kvar, jag är ju väluppfostrad och socialiserad. Äter därför Noskapin för att inte störa någon med mitt hostande och printar lydigt ut mail som kan behöva sparas för en oviss framtid. Förmodligen slutar de efter någon vecka i papperskorgen och går ett snöpligt öde till mötes i den stora blå containern utanför porten. Viktigare än så är inte mailen. Men jag tror det, just nu vill jag tro det och printar ut för brinnande livet medan jag funderar på Gibrans ord:

And a man said, ”Speak to us of Self-Knowledge.”
And he answered, saying: Your hearts know in silence the secrets of the days and the nights.
But your ears thirst for the sound of your heart’s knowledge.
You would know in words that which you have always know in thought.
You would touch with your fingers the naked body of your dreams.
And it is well you should.
The hidden well-spring of your soul must needs rise and run murmuring to the sea;
And the treasure of your infinite depths would be revealed to your eyes.
But let there be no scales to weigh your unknown treasure;
And seek not the depths of your knowledge with staff or sounding line.
For self is a sea boundless and measureless.
Say not, ”I have found the truth,” but rather, ”I have found a truth.”
Say not, ”I have found the path of the soul.” Say rather, ”I have met the soul walking upon my path.”
For the soul walks upon all paths.
The soul walks not upon a line, neither does it grow like a reed.
The soul unfolds itself, like a lotus of countless petals.

Kontaktbehov

Det finns tillfällen när man känner ett behov av att prata djupt och länge med en människa om väsentligheter och möts av största möjliga tyssstnad. Behovet kan slå till när som helst. Vid lunchtid när man kommer att tänka på en gammal vän. Vid middagstid när man nyss läst en tankeväckande artikel i tidningen. Mitt i natten när man vaknar ur sin dröm och finner kärestan tryggt snarkande bredvid en.

Det finns tillfällen då man söker kontakt men inte finner någon utsträckt hand som tar emot. Det finns stunder då behovet hotar att bli överväldigande och man istället får ge sig ut på en vildsint språngmarsch genom slaskblöt stad (under täcknamnet joggintur). Om man kan. Sitter man på jobbet får det bli ett idogt stirrande på dataskärmen i ett tafatt försök till koncentration.

Det finns tillfällen då man bara måste konstatera att det är bra så. Behovet av kontakt finns men kan inte alltid tillfredsställas. Det finns inte alltid någon som tar emot.

Just nu: Lunchbreak. Tankestiltje.

1 mars

Jag blir lite avundsjuk när jag läser i DN om både Hanna och Mia. De är så duktiga. Bloggar och skriver böcker gör de också. Önskar jag var så där rak och ärlig och självutlämnande. Vågade vara det. Önskar jag hade en konstig pappa som reser till Västindien eller att jag var begåvad nog för att göra lustiga tvprogram. Om jag åtminstone var lite Bodil Malmsten. En sån som fick till den lilla knorren i varje blogginlägg eller fick folk att med spänning varje dag följa byggarbeten utanför mitt fönster.

Nu är det inte så. Men jag har en sär-bo att skriva om, fast just nu är vi sambos för att min lägenhet har intagits av hantverkare i snickarbyxor med snus under läppen. Intet ont om hantverkare men jag vill inte möta dem rufsig och yrvaken klockan sju på morgonen i mitt hem. Jag vill inte möta någon obekant alls klockan sju på morgonen i mitt hem. Dessutom finns ingen plats för mig hemma just nu bland alla lådor och isärskruvade sängar och bord och stolar.

Och jag kan skriva om vädret. Idag skiner solen och jag tvättar allt som legat i bruna pappkassar från Willys medan min cowboy roar sig på sitt förvärvsarbete. Ett tag drabbades jag av panik när jag såg alla kassar och plötsligt saknade mina glasögon och min oumbärliga kalender. Det är ingen ordning alls på mina pinaler och sånt får man lätt panik av. Jag förstår inte varför jag lagt glasögon och kalender längst ner under högen av nyinköpta trosor och bh:ar. Där låg de i alla fall men jag hann bli svettig och darrhänt och tappa alla harmoni för en sekund. Nu är den återfunnen.

I kylskåpet finns ett paket jäst och i skåpet en påse grahamsmjöl som ska bli till grahamsbullar senare. Igår bakades kanelbullar och gjordes chili con carne. Och så var det melodifestival där Malena Ernman gick till Globenfinal. Vilken lyckad dag det blev. Vilken fantastisk kvinna jag är. Bakar, lagar mat och tvättar och älskar och tar om hand. Och tänk för att jag faktiskt tycker att det är bra och trivs. Basic liksom. Mitt hem är min borg och där ska banne mig finnas gott om både kärlek och mat. På jobbet ska jag gå ledarkurs och förverkliga mig, på fritiden dansa lindy hop, åka skridskor, skriva, läsa, träna mig frisk och rosenhyad, meditera och bli närvarande i nuet mellan bullbaken och omhändertagandet av nära och kära. Allt är så bra. Att vara lycklig är att få balans mellan alla dessa delar och själv kunna välja vad som passar och hur mycket jag orkar. Jag vet att det är så jäkla svårt med alla måsten och allt sånt. Det är inte alltid man känner att man kan välja något alls utan livet bara rullar på. Men jag har lärt mig av en vän att byta ordet måste mot vill. Prova det: jag vill jobba, jag vill laga god och hälsosam mat, jag vill må bra. När jag gör det upplever jag mig inte längre som ett offer för omständigheter. Det är JAG som väljer och det skapar mängder av god energi och en känsla av kontroll över livet.

Kärlek ger också god energi. Och så kan man öva sig på att fokusera på den stund som är här och nu.

Jon Kabat-Zinn betonar andingens betydelse för närvaron i nuet. En solig söndag, medan Vasaloppsåkarna flåsar på i spåret, läser jag följande i boken Vart du än går är du där: ”

Hejda dig, slå dig ned och tänk på din andning då och då under dagens lopp. Ta dig fem minuter eller bara fem sekunder. Släpp efter och öppna för nuet, både för vad du känner och vad som pågår omkring dig. Försök inte ändra på någonting under dessa ögonblick, bara andas och släpp efter. Andas och låt allting vara. Dö från tvånget att just nu ändra på någonting alls; låt hjärnan och hjärtat ge detta ögonblick tillstånd att vara precis sådant det är och dig själv att vara exakt sådan du är.

Nu stänger jag av mobilen, datorn och sätter en deg medan tvättmaskinen surrar i tvättstugan och solen skiner genom persiennerna. I nuet är allt bra.

Tiden

Bodil Malmsten skriver i sin blogg Finistere: Tiden gör ingen paus medan man väntar på att det ska bli dags.  Nej tiden gör sannerligen ingen paus. Den går och går och gör det alltför fort.

Nu går jag i längtans tider. Därtill har jag nyss börjat plocka ihop tusen bitar av brustet förtroende i en stilla, naiv förhoppning att tillit går att laga. Går det? Jag vet inte än.

Medan tiden går för fort måste beslut växa fram. Det är bara här och nu som gäller för nu börjar tiden verkligen vara slut och än ser jag inga tendenser till att få gehör för mina tankar. Jag har frågat, men kunde lika gärna ha ställt frågan: vill du flyga med mig till månen?

Är det bättre att vara ensam med sina drömmar och längtor än ensam tillsammans? Och hur skall man kunna låta bli att anklaga varandra för att det man ville aldrig blev? För att man aldrig satsade riktigt fullt ut. För att man aldrig kunde mötas. När det inte fanns några hinder. Egentligen. Bara i grunden olika livsmål och ett alldeles för tungt bagage.

Onsdag 24 september

Vi är alla värda det vi längtar efter och ska inte hänga oss kvar i kontakter med människor som behandlar oss vårdslöst, säger SVDpsykologen Madeleine Gauffin Rahme.

Detta läser jag först av allt på morgonen när jag slår på datorn. Egentligen letar jag ett telefonnummer till en bank utomlands. Inte för att jag har mycket pengar sådär som folk med bankaffärer utomlands brukar ha, snarare tvärtom.

Istället för att leta telefonnummer försjunker jag allt djupare ner i de senaste dagarnas tankar. Vi är alla värda det vi längtar efter och ingen har rätt att behandla oss vårdslöst.

Jag måste ta ställning snart i avgörande frågor, min cykel står kvar utanför jobbet med punktering och jag saknar ett mycket viktigt kontonummer.

I livet råder allmän förvirring.

Det som är spillt är borta

Drömmar har en märklig förmåga att driva en framåt i livet. När jag var yngre drömde jag om att bli berömd författtare. Efterhand insåg jag att tiden inte skulle räcka, eller mitt engagemang för den delen, till att jobba, vara ensamstående förälder, bråka med xmaken, bråka med särbon, träna, laga god mat, utvecklas personligen, koppla av , vandra i naturen och alla andra tusen saker OCH skriva bestsellers. Så jag har mer eller mindre lagt ner projektet.

Men visst har jag drömmar fortfarande. Den senaste och allra mest pockande är den om en lycklig storfamilj. Med dina barn, mina barn och våra barn och så alla våra barnbarn som vi ska dela på. Särbon och jag. För det är ju VI. Tänker jag, eller snarare, drömmer jag, och fantiserar vidare om vitlöksdoftande storkok och många vänner och släktingar på besök i en enda härlig röra.

Han ser ingen poäng med att dela barn och barnbarn och allra minst att skaffa egna små. Han vill att det bara ska vara vi. Och bara ibland. Ofta ska vi vara var för sig. Familjerna ska vi dela med våra x .  Det vill inte jag och det gör att ekvationen inte går ihop. Jag kan inte kompromissa, och som snart medelålders kvinna med en fast föreställning om hur man ska ha det i ett förhållande, finna mig i att inte vara välkommen i sammanhang som betyder mycket för min älskade. Nämligen att inte vara välkommen i hans familj. Han är mer än välkommen in i min men han vill inte vara där. Heller. Så varför ska vi då alls vara ihop?

Såna insikter får en att vilja kasta porslin. Sånt gör en så himla maktlös så man har lust att krypa ner under täcket med en flaska whiskey och säga åt barnen att inte störa på hela helgen. Sånt får en att vilja ge upp, släppa efter och sluta vara den där tuffa kompetenta yrkeskvinnan och ensamstående morsan som alltid, hela jävla tiden fixar allt utom sitt eget kärleksliv.

Och så är det insikten om att det där med kärlek är så överreklamerat. Det är inte botemedlet mot allt. Ibland älskar man men måste ändå släppa därför att det helt enkelt inte går. Livsdrömmarna går inte ihop och ingen vill ändra något för den andras skull och till sist befinner man sig i en enda nedåtgående destruktiv spiral.

Idag ska jag handla olivgrön färg. Måla väggen en gång till som blev flammig förra helgen. Göra fint. Skämma bort mig med en öl. En ljus lager. Smygröka en cigarrett. Blunda för kaoset som uppstår när tonårsdotter, vuxen dotter och barnbarn huserar i min fyra och lägga upp fötterna på soffbordet medan någon romantisk filmrepris går på fyran och jag ska banne mig skaffa nya drömmar för än är det inte slut. Än är det tid att fixa till livet som jag vill ha det och aldrig aldrig mer ska jag gråta över spilld mjölk. För det som är spillt är spillt och kommer aldrig åter. Man får helt enkelt köpa ny.

Höjden av sommar

Jordgubbstårta är det somrigaste jag vet. För några dagar sedan hade jag privilegiet att få göra en sommarjordgubbstårta med en tvååring. Jag blev nästan lika ivrig och tagen av stundens allvar som hon. Har ni sett en tvååring placera jordgubbar på en tårta? Med andaktsfull precision, fylld av sin egen stora och viktiga uppgift.

Denna sommar har vi redan ätit tre tårtor. Först var det midsommartårta,  sen var det födelsedagstårta, till sist var det kombinerad midsommar- och födelsedagstårta för mina barn som missade både midsommar och födelsedag på grund av att min familj numera är spridd för vinden och inte alltid har möjlighet att samlas på samma ställe när det beger sig.

Nu vill jag inte ha fler tårtor. Kvoten är fylld för i år.

Det känns, som om sommaren snart är över. Låt mig bara åka lite mer motorcykel, kyssas i solen på gräsmattan, resa lite till, plocka lite julikantareller, hallon och blåbär och vara på landet några dagar till och dricka rosévin på picknicken och äta kräftor medan det skymmer i augusti så har jag samlat kraft för hösten som kommer.

Något är gravt fel med denna sommarhets och allt som bara man bara måste. Men vad gör man när man valt att bosätta sig i Sverige? Tack och lov för att vi har en vinter med tid för vila.