Renovering igen

Renoveringen av mitt hus fortskrider sakta men säkert. På tryggt avstånd från kaoset ringer jag runt till hantverkare och försöker koordinera dem så att de gör rätt sak på rätt tid. Inte lätt. Dessutom finns en hyresvärd som har principer. En av dessa är att inte sätta in nytt golv i en klädkammare. Vill jag ha nytt golv i klädkammaren får jag minsann fixa det själv. Alltså har jag bett min kära ordna det åt mig, vilket han gör. Jag är så tacksam för händiga hjälpsamma män. För trots att jag visst kan svinga en hammare och skruva i en skruv så är det något speciellt med att se en lång, stark, vacker man stå i mitt hem i full action och göra manliga saker för mig. DÅ bli jag liksom kvinnlig. På det lite primitiva sättet: Me Jane, you Tarzan. Och DET kan leda till både det ena och det andra. Avbrott i golvläggandet till exempel. Angenäma sådana.

På söndag är det internationella kvinnodagen igen. Vad gör man av en sådan dag? Det är bra att fokus är på kvinnors villkor men om det bara är under en enda dag av året så är det kanske inte så mycket värt. Hoppas de initiativ som tas inför 8 mars istället leder till långsiktigt, strategiskt arbete för att skapa ett bättre samhälle för både kvinnor och män.

Relationspremiär

Kattis Ahlströms program om relationer hade premiär i dag på tv 4 plus. Obligatorisk panel diskuterade vad det är man egentligen söker hos en partner. Vi fick se inslag om de unga tu som gjort listor på egenskaper de ville att deras kommande partner skulle ha. Vi fick höra Erik Hörstadius slänga ur sig den ena provokationen efter den andra. Män vill tömma sig i flera och är därmed oförmögna till trohet. Hmmm. Men psykologen och zoologen i sällskapet talade också om hur vi människor fungerar. Till skillnad från djuren har vi inte en brunstvecka i oktober. Sex har en annan funktion hos oss än hos djur och är inte bara till för fortplantning. Det handlar om anknytning. Ju fler gånger vi har sex med varandra desto starkare knyter vi an till varandra och ett slags innerlighet uppstår. Därför är det en myt att sex skulle vara bara sex. Sexet sätter igång mekanismer hos oss som leder till konsekvenser. Ok, jag erkänner att sådana program har sitt underhållningsvärde för de berör något många grubblar över någon gång: hur ska man hitta den rätta och hur ska man få relationen att hålla. Panelen konstaterade att det inte är så bra om man är för lika. Det blir ingen dynamik eller spänning i ett sådant förhållande. Detta är inget nytt men samtidigt har vi ett ordspråk som säger att lika barn leka bäst. Om de gör det också i en kärleksrelation må vara en annan femma. Själv är jag impulsiv och känslosam till tusen och mellan varven djup och i behov av ensamhet och/eller långa samtal. Kommunikativ. Skulle det fungera med någon som är likadan eller skulle det bara bli för mycket?

Joggingrundan avklarad, cowboy ute på äventyr, tv på tomgång. Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

All you need is love

DN:S Insidan har för närvarande en artikelserie om relationer läs mer. Om hur svårt det är att bygga varaktiga och sunda sådana. Om hur vi påverkas av tidigare anknytningsmönster. Om hur singeltätt Sverige är och hur vi kämpar på för att få till det. Ofta utan att lyckas.

En bra relation präglas av ärlighet, respekt, omtanke, ömhet, kamratskap. Innerlig tillgivenhet.

Jag tror det är möjligt att bli en bra partner.  Om man vågar och vill arbeta hårt med sig själv är det möjligt att bli en person som ger allt ovanstående till en annan människa. Det man ger är det man får. What goes around, comes around.

Det behövs också VILJA (kan inte nog betonas). Lite passion eller mycket, beroende på humör, dessutom lekfullhet, skratt.

Fast först måste det säga klick. Och det är inte ofta det gör det i livet. Men när det sker är det ett mirakel och en gåva och något att förvalta väl.

Tiden

Bodil Malmsten skriver i sin blogg Finistere: Tiden gör ingen paus medan man väntar på att det ska bli dags.  Nej tiden gör sannerligen ingen paus. Den går och går och gör det alltför fort.

Nu går jag i längtans tider. Därtill har jag nyss börjat plocka ihop tusen bitar av brustet förtroende i en stilla, naiv förhoppning att tillit går att laga. Går det? Jag vet inte än.

Medan tiden går för fort måste beslut växa fram. Det är bara här och nu som gäller för nu börjar tiden verkligen vara slut och än ser jag inga tendenser till att få gehör för mina tankar. Jag har frågat, men kunde lika gärna ha ställt frågan: vill du flyga med mig till månen?

Är det bättre att vara ensam med sina drömmar och längtor än ensam tillsammans? Och hur skall man kunna låta bli att anklaga varandra för att det man ville aldrig blev? För att man aldrig satsade riktigt fullt ut. För att man aldrig kunde mötas. När det inte fanns några hinder. Egentligen. Bara i grunden olika livsmål och ett alldeles för tungt bagage.

Onsdag 24 september

Vi är alla värda det vi längtar efter och ska inte hänga oss kvar i kontakter med människor som behandlar oss vårdslöst, säger SVDpsykologen Madeleine Gauffin Rahme.

Detta läser jag först av allt på morgonen när jag slår på datorn. Egentligen letar jag ett telefonnummer till en bank utomlands. Inte för att jag har mycket pengar sådär som folk med bankaffärer utomlands brukar ha, snarare tvärtom.

Istället för att leta telefonnummer försjunker jag allt djupare ner i de senaste dagarnas tankar. Vi är alla värda det vi längtar efter och ingen har rätt att behandla oss vårdslöst.

Jag måste ta ställning snart i avgörande frågor, min cykel står kvar utanför jobbet med punktering och jag saknar ett mycket viktigt kontonummer.

I livet råder allmän förvirring.

Realiteter

Det är vackert med dimma på morgonen. Man kan sitta länge och titta ut genom fönstret och se hur den lättar. Därute ser jag mitt ljusblå parasoll. Det är dags att ta in det för några fler fina sommardagar blir det nog inte. Därute i dimman kan jag också skönja mitt sneda staket. Staketet som någon kört på och knycklat till. Jag nämnde det för särbon för ett bra tag sedan och då mumlade han något om att hjälpa mig fixa det. Sånt kan jag nämligen inte själv. Sedan har jag inte frågat mer för likt de flesta av oss har han fullt upp med annat, vilket jag respekterat.

Hur fullt upp blev jag dock varse igår på ett oväntat och otrevligt sätt och då rann sinnet över, jag företog en nattlig cykelfärd, och nu sitter jag här hemma och tittar på dimman. Tänker på en av mina väninnor som så käckt brukar säga att det finns någon för alla. Tänker att det kanske är en lögn. Tänker att det kanske inte spelar någon roll för den delen. Tänker på att det måste vara två som vill få ihop två gamla familjer och tänker på, hur man gör med gamla x som aldrig släpper taget utan fortsätter tro att de kan göra anspråk på sin före dettas tid och engagemang i allt från små skitsaker till renovering av det egna hemmet. Tänker, att den som verkligen älskar just mig aldrig borde ha minsta problem med lojalitet och aldrig åsidosätter vår relation för att ett krävande x ställer krav. Tänker, att den som älskar mig gör sitt bästa för att inte svika och står på min sida, på vår sida. Tänker, att den som vill något med mig inte samtidigt kan ha sex med andra kvinnor eller spika plattor i exets hus medan mitt staket förfaller. Tänker, att det är så här man känner när man är riktigt jävla kränkt och sviken djupt in i själen. Iskall ilska blandat med sorg men ändå ett slags visshet om att nu, nu tar jag inte mer. Nu räcker det.

Tänker också, att det inte går att lösa nu och helgen är slut och väggen behöver målas och jag lär få cykla den där milen ner till Rusta efter färg själv. På samma gång får jag ta en sväng via Willys och packa några kassar fulla och släpa hem inför veckan. Räkningar behöver betalas och ett krossat hjärta behöver tas om hand på något varsamt sätt. Det är dags att sluta drömma. Och till varje pris ska jag undvika att bli bitter hur sviken och lurad jag än känner mig just nu. Kalendern är fullmatad inför veckan och det är skönt att få kliva in i yrkesrollen. Bli professionell och effektiv. Teckna kroki på kvällarna, gå på bio, ta promenader, läsa kurslitteratur och kompetensutvecklas och umgås med människor som vill en väl och som är pålitliga, stabila och nyktra, för att till sist stupa i säng för att orka ta itu med nästa dag.

Ja, jag hör vad du säger

Det finns många sätt att kommunicera på. Barnbarnet säger öh eller uh om allt och pekar ihärdigt med sitt lilla finger. Det betyder att han kräver att få sig förklarat allt han ser i världen. Det betyder också att han är ganska tillfreds. Älsklingen kommunicerar med korta små sms, typ ok, yes-; och kram, vilket naturligtvis gör mig oerhört frustrerad och kräver att jag går till botten med vad han menar egentligen. Det i sin tur kräver oändligt med kommunikation vilket gör att han tröttnar och slutar kommunicera helt.

Tonårsdottern kommunicerar ibland inte alls och ibland alldeles för mycket och för högljutt. Vuxna dottern försöker vara vuxet konverserande men faller ibland tillbaka till tonårsfasoner hon också.

Själv kommunicerar jag oavbrutet utom vid några få tillfällen. Dessa tillfällen infaller när jag är ensam hemma; yngsta dottern hos sin far och särbon på sitt skift. Då, och bara då kopplar jag av fullständigt och pratar inte med en kotte på en hel helg (förutom det obligatoriska samtalet med min cowboy), sover länge på morgonen och dessutom middag, springer, strövar i skogen och läser och ser på film och ser om mitt hus. Ett slags retreat.

Jag fantiserar ibland om att åka till Alsike kloster för en helg eller några dagar. Till självvald ensamhet för att bara få vara ifred och tänka. Men å andra sidan: varför skulle jag? Jag har så fina retreats hemma hos mig själv allt emellanåt.

Ibland när jag kommunicerar ihärdigt i tron att ju mer jag förtydligar desto bättre blir det, tittar min kära på mig med tom blick och mumlar: ja, jag hör vad du säger. Det betyder att han struntar i att lyssna för att han inte är ett dyft intresserad av just det jag har att säga just då. Sedermera har jag upptäckt att den frasen: ja, jag hör vad du säger, också är effektiv i jobbmöten med människor som säger saker man egentligen inte är intresserad av att ta till sig. Det är ett vänligt men bestämt sätt att markera att man har sin ståndpunkt klar för sig och att man inte tänker låta sig påverkas oavsett vilka argument den andra kommer med.

Det som är spillt är borta

Drömmar har en märklig förmåga att driva en framåt i livet. När jag var yngre drömde jag om att bli berömd författtare. Efterhand insåg jag att tiden inte skulle räcka, eller mitt engagemang för den delen, till att jobba, vara ensamstående förälder, bråka med xmaken, bråka med särbon, träna, laga god mat, utvecklas personligen, koppla av , vandra i naturen och alla andra tusen saker OCH skriva bestsellers. Så jag har mer eller mindre lagt ner projektet.

Men visst har jag drömmar fortfarande. Den senaste och allra mest pockande är den om en lycklig storfamilj. Med dina barn, mina barn och våra barn och så alla våra barnbarn som vi ska dela på. Särbon och jag. För det är ju VI. Tänker jag, eller snarare, drömmer jag, och fantiserar vidare om vitlöksdoftande storkok och många vänner och släktingar på besök i en enda härlig röra.

Han ser ingen poäng med att dela barn och barnbarn och allra minst att skaffa egna små. Han vill att det bara ska vara vi. Och bara ibland. Ofta ska vi vara var för sig. Familjerna ska vi dela med våra x .  Det vill inte jag och det gör att ekvationen inte går ihop. Jag kan inte kompromissa, och som snart medelålders kvinna med en fast föreställning om hur man ska ha det i ett förhållande, finna mig i att inte vara välkommen i sammanhang som betyder mycket för min älskade. Nämligen att inte vara välkommen i hans familj. Han är mer än välkommen in i min men han vill inte vara där. Heller. Så varför ska vi då alls vara ihop?

Såna insikter får en att vilja kasta porslin. Sånt gör en så himla maktlös så man har lust att krypa ner under täcket med en flaska whiskey och säga åt barnen att inte störa på hela helgen. Sånt får en att vilja ge upp, släppa efter och sluta vara den där tuffa kompetenta yrkeskvinnan och ensamstående morsan som alltid, hela jävla tiden fixar allt utom sitt eget kärleksliv.

Och så är det insikten om att det där med kärlek är så överreklamerat. Det är inte botemedlet mot allt. Ibland älskar man men måste ändå släppa därför att det helt enkelt inte går. Livsdrömmarna går inte ihop och ingen vill ändra något för den andras skull och till sist befinner man sig i en enda nedåtgående destruktiv spiral.

Idag ska jag handla olivgrön färg. Måla väggen en gång till som blev flammig förra helgen. Göra fint. Skämma bort mig med en öl. En ljus lager. Smygröka en cigarrett. Blunda för kaoset som uppstår när tonårsdotter, vuxen dotter och barnbarn huserar i min fyra och lägga upp fötterna på soffbordet medan någon romantisk filmrepris går på fyran och jag ska banne mig skaffa nya drömmar för än är det inte slut. Än är det tid att fixa till livet som jag vill ha det och aldrig aldrig mer ska jag gråta över spilld mjölk. För det som är spillt är spillt och kommer aldrig åter. Man får helt enkelt köpa ny.

Konsten att ta det lugnt

Min tonåring har tagit semester. Hon har åkt från förorten in till stan för att bo hos en kompis i en vecka. Hon njuter av sin frihet och vill knappt prata i telefon för hon har bråttom, bråttom med allt som finns att göra, se och uppleva i den stora staden. Jag andas djupt och litar på, ja, har bestämt mig för att jag litar på. Ettan gjorde revolt och bekräftade alla fördomar om tonåringar medan tvåan tar det lugnare. Båda två brukar titta på mig lätt roade när jag frågar frågvisa frågor, sådana som mödrar bör ställa,  och säger ”det är lugnt”. När jag upphetsat pratar med min cowboy om allt möjligt tittar han också på mig med lugna varma ögon och säger ”ta´t lugnt”.

Jag sitter alltså därför här nu och tar det lugnt…sååå lugnt. Allt ordnar sig.

Ute skiner solen. Det är fredag. Och jag tar allt så lugnt jag bara kan.

Onykterhetens följder

Det händer att jag inte är helt nykter. Om sommaren händer det fler gånger än om vintern. Vissa såna gånger får jag för mig att prata allvar. Oftast är det älsklingen som drabbas. Morgonen därpå får jag ångest och undrar om jag ändå inte tog i lite där. Jag är ju för fasen nöjd med livet. Nöjd med vår samvaro, nöjd med det mesta för det mesta. Om det inte var för dessa onyktra gånger. Då gör sig all livssorg påmind på en gång och allt ska ut.

Det är nog inte lätt att ha med mig att göra då trots att det, faktiskt, är då man som mest behöver den där famnen och den förstående blicken.

Och ändå handlar det inte om stora  mängder alkohol för det tål jag inte, nej, vi talar ett par glas vin eller ett par öl.

Och detta skriver jag nog mest för att jag just nu inser att jag har tagit i lite väl mycket och så förtvivlat gärna vill göra allt bra och alla glada och goa igen. Livet är ju bra och barnen växer och mår bra, kärleken mår bra, alla mår bra. Till och med på jobbet är det bra för folk går på semester och vi kan fika lugnt och jobba undan högar som hopats.

Vad tusan gnäller jag för?