Renovering igen

Renoveringen av mitt hus fortskrider sakta men säkert. På tryggt avstånd från kaoset ringer jag runt till hantverkare och försöker koordinera dem så att de gör rätt sak på rätt tid. Inte lätt. Dessutom finns en hyresvärd som har principer. En av dessa är att inte sätta in nytt golv i en klädkammare. Vill jag ha nytt golv i klädkammaren får jag minsann fixa det själv. Alltså har jag bett min kära ordna det åt mig, vilket han gör. Jag är så tacksam för händiga hjälpsamma män. För trots att jag visst kan svinga en hammare och skruva i en skruv så är det något speciellt med att se en lång, stark, vacker man stå i mitt hem i full action och göra manliga saker för mig. DÅ bli jag liksom kvinnlig. På det lite primitiva sättet: Me Jane, you Tarzan. Och DET kan leda till både det ena och det andra. Avbrott i golvläggandet till exempel. Angenäma sådana.

På söndag är det internationella kvinnodagen igen. Vad gör man av en sådan dag? Det är bra att fokus är på kvinnors villkor men om det bara är under en enda dag av året så är det kanske inte så mycket värt. Hoppas de initiativ som tas inför 8 mars istället leder till långsiktigt, strategiskt arbete för att skapa ett bättre samhälle för både kvinnor och män.

Pengavärde

200 miljarder. Så mycket har AP-fonderna gått med förlust. Samtidigt har somliga anställda inom fonderna fått ut stora bonusar. Bonussystemet är indirekt en orsak till de stora förlusterna: ju större risktagning (med våra pengar), desto större möjlighet till stora vinster. Och stora vinster innebär med det system som finns: stora bonusar. Om de som spekulerar bort våra pensionspengar hade stannat hemma istället för att gå till jobbet förra året hade pengarna funnits kvar. Förlusten hade i alla fall inte blivit 200 miljarder. Allt detta avslöjade Uppdrag granskning igår på ettan läs mer.

Nu brukar jag inte ägna mig åt att oroa mig över pensionen. Det är ju bara pengar och när den dagen kommer är jag övertygad om att jag överlever. Då också. Mina behov är ganska anspråkslösa och jag upphör aldrig att förvånas över hur långt girighet och habegär kan driva människor. Eller snålhet för den delen. Mäts vårt värde eller egenvärde i pengar och egendom? Man kan ju aldrig äta sig mer än mätt. Eller?

Priset för att vilja vara en hel människa

Stockholms stads finansborgarråd Kristina Axén Olin avgår med omedelbar verkan. Läs mer i bl.a. DN. Skälet anges vara att det är för svårt att få ihop livet som ensamstående trebarnsmamma med det tuffa yrket som toppolitiker. Kristina och jag har inte mycket gemensamt vad gäller sättet att se på tillvaron ur politiskt perspektiv. Hennes hårda marknadsliberala grundsyn har många gånger upprört mig såpass att jag närapå satt kaffet i vrångstrupen. Jag har sett henne som en människoovänlig politisk robot utan förmåga till inlevelse eller medkännande. Men bakom det hårda skalet finns en kvinna som kämpat med att få ihop sitt liv precis som alla vi andra. Måhända har hennes situation varit mer utsatt genom det yrke hon valt, men problematiken har varit densamma: hur kombinera kraven på att vara en god förälder med kraven på att göra bra ifrån sig på jobbet samtidigt som man också tar hand om sig själv genom träning, egen tid osv. Oavsett politisk hemvist förenas vi, Kristina, jag och många, många andra genom denna dagliga, envetna kamp för att få vara en hel människa.

Axén Olin har gjort sitt val. Det är sorgligt att man måste välja. Det är sorgligt att priset är att avstå. Ännu sorgligare är det, att samhället är uppbyggt på att man är två där den ena förväntas stå för mer av markservice och omsorg för att det alls ska vara möjligt för någon i en familj där det finns barn att satsa fullt ut på yrkeskarriären. Oftast är det kvinnan. That’s a fact. Fortfarande finns också lite förståelse för hur tufft det faktiskt är att vara ensamförälder (oavsett om man är det på heltid eller barnen bor en del av tiden hos den andra föräldern). Karriär är inte förenligt med ett fungerande privatliv om man ensam ansvarar för matlagning, inköp, disk, städning, läxläsning, nattning, fritidsaktiviteter, vab etc. Om det inte finns någon som avlastar en hemma eller om inte arbetslivet görs flexibelt så att det kan anpassas efter livets olika faser.

Jag hade gjort samma val, utan minsta tvekan. Barnen växer upp bara en gång och de behöver en förälder, helst två. Men samhället behöver också duktiga, engagerade personer som inte behöver slitas mellan familjen och jobbet utan får möjlighet att utvecklas på alla plan: personligt och professionellt.

Barn, bidrag, semester

Min dotter har varit sjuk i ett par veckor. Idag ringde hennes far som aldrig annars ringer. De tillbringar förmodligen dagen på akuten. Tonåringar med gallstensanfall är inte vanliga men de finns. I vår familj är det ärftligt. Jag hoppas på en snar operation och livsglädjen åter till min minsting.

Samtidigt flaggar Maud för att barnbidragen skall behovsprövas. Jodå, bara man kommer på ett smart sätt att avgöra vilka som ska räknas till höginkomsttagarna. En månadslön på 20000 kvalificerar definitivt inte någon till den gruppen. Och hur ska man tackla det faktum att det kostar olika mycket att bo och leva på olika orter i landet? Hur ska det hela administreras och vad kostar det? Hur går det med föräldrar som vill jobba deltid för barnens skull? Ensamstående föräldrar? Hur skulle inkomsten räknas i fall där föräldrarna är skilda och den ena har mycket god inkomst medan den andra lever på marginalen? Jag är tveksam och tror att utspelet, liksom flera av den borgerliga regeringens initiativ så småningom faller platt till marken på grund av för många frågetecken.

I morgon lyfter planet med destination Gran Canaria. Vid min sida en älskad cowboy och framför oss en veckas semester, nya äventyr, vin, sång och kärlek. Jag tror vi behöver det,  just nu.