Gran Canaria, Puerto Rico, en vecka. Sol, sol och åter sol. Ett par röda ryggar och näsor, härliga avslappnade stunder, långa promenader, baravaradagar på stranden och vid poolen, marknad med krimskrams och prut, delfinsafari, envisa envetna försäljare, tveksamma turistmenyer med så intressanta rätter som ”friterade råkor”, badlakan och parfym i köpcentrat, Christer Sjögren i högtalarna, mörka män som säljer solglasögon sent på kvällen när man druckit vin och köper vad som helst utan närmare eftertanke. Norskar, danskar, finnar, svenskar och en och annan förfärligt blek britt och ett gäng tyskar med stadiga bukar. Vi. Min älskling och jag. Med ryggsäckar och vandrarvänliga skor. Med varma hjärtan och öppna sinnen. Reseledare från Apollo på transferbussen som uttrycker sig på ett sätt som får den mest härdade att baxna. Hallå! Även charterresenärer är vuxna människor! Inte behöver vi få rådet att ”sitta i bussen”! Men ok, det är deras jobb och de förstår inte annat. Vi hade kul ändå. Sand mellan tårna, sol överallt, Atlantvatten på kroppen. Svalt och skönt. Turkosblått vid en strand med Karibienimporterad sand. Grovkornig. Biljard (NÄR spelade vi biljard sist?), kortspel, patiens, deckare, kall öl. Inte ett enda: ”måste”.
Vi hade en underbar, underbar vecka. Tillsammans.
Hemma en dotter på sjukhus. Nu nyopererad och snart frisk. Kan man alltid förutse vad som ska hända? Hon blev väl omhändertagen av sin far och syskon och sjukhuspersonal. Idag får hon åka hem på permission och är glad som en lärka. Snart är allt som vanligt igen. Ingen smärta lurar och väntar längre på att få slå sina slingriga klor i henne. Nu är minstingen snart frisk och kan ägna sig åt skolan, kompisar och att växa upp till en vacker och klok ung dam.
