Jag vet att jag skrivit om våren förut. Men här i mellansverige är vädret alltid ett gångbart samtalsämne. I brist på annat. När man inte vet vad man ska säga men ändå vill säga något. Tacksamt i mötet med främlingar eller om orden bara inte räcker till, eller modet, eller orken. Just nu vill jag säga så mycket. Samtala. Mötas. Bli mött. Men väljer tystnad och att skriva om oväsentligheter. En diffus saknad som jag inte vill kännas vid gör sig påmind.
Bättre att prata om vädret.
Trots minusgrader och snö sjunger koltrasten (är det en sådan?) så det ekar mellan husen om kvällarna. Växlarna har frusit fast på cykeln men eftersom det bara är högst tillfälligt känns det inte lika jävligt som det gjorde i december. Så jag cyklar på, vinglar fram längs med cykelbanan och får grus i kedjan och iskalla händer och drömmer om den där våren som faktiskt är på väg.
Snart. Inte idag, men snart. Håll bara ut.
