Frigörande städning

har jag ägnat mig åt. Slängt tusen sidor fullskrivna kollegieblockssidor. Men jag har ömt sparat ett antal uppsatser skrivna på ett språk och i en stil som jag knappt känner igen längre. Studier i litteratur, historia, filosofi och allehanda ämnen. Timmar av ångest över kommande tentor. Sida upp och sida ner av stelt akademiskt resonemang. Har jag verkligen gjort allt det? Jovars, men så skönt det är att frigöra sig och slänga. Så skönt det är att bära ut sopsäck efter sopsäck fylld med flera års tankearbete. Jag har aldrig återvänt till mina anteckningar. Jag kommer inte att göra det heller. I mitt nya liv ska inga överflödiga ägodelar belasta sinnet. Inga dammtussar ska ge mig ångest. Jag drömmer om rena ytor och mindspace. Och jag drömmer om olika nyanser av brun målarfärg. Tonåringen vill ha bruna väggar i sitt nya rum. Jag är lättad över att valet inte föll på rosa. Brunt är ok, det är fint. Jordnära. Jag är dessutom mycket förtjust i att måla. Att stryka färg på en vägg eller måla om en möbel är kreativt, lugnande, upplyftande och fantastiskt roligt.

I renoveringens kölvatten följer tusen små roliga projekt. I det flow som skapas när det kreativa flödet kopplas på kan man inte annat än bara vara i nuet med alla sina sinnen.

Kontaktbehov

Det finns tillfällen när man känner ett behov av att prata djupt och länge med en människa om väsentligheter och möts av största möjliga tyssstnad. Behovet kan slå till när som helst. Vid lunchtid när man kommer att tänka på en gammal vän. Vid middagstid när man nyss läst en tankeväckande artikel i tidningen. Mitt i natten när man vaknar ur sin dröm och finner kärestan tryggt snarkande bredvid en.

Det finns tillfällen då man söker kontakt men inte finner någon utsträckt hand som tar emot. Det finns stunder då behovet hotar att bli överväldigande och man istället får ge sig ut på en vildsint språngmarsch genom slaskblöt stad (under täcknamnet joggintur). Om man kan. Sitter man på jobbet får det bli ett idogt stirrande på dataskärmen i ett tafatt försök till koncentration.

Det finns tillfällen då man bara måste konstatera att det är bra så. Behovet av kontakt finns men kan inte alltid tillfredsställas. Det finns inte alltid någon som tar emot.

Just nu: Lunchbreak. Tankestiltje.

1 mars

Jag blir lite avundsjuk när jag läser i DN om både Hanna och Mia. De är så duktiga. Bloggar och skriver böcker gör de också. Önskar jag var så där rak och ärlig och självutlämnande. Vågade vara det. Önskar jag hade en konstig pappa som reser till Västindien eller att jag var begåvad nog för att göra lustiga tvprogram. Om jag åtminstone var lite Bodil Malmsten. En sån som fick till den lilla knorren i varje blogginlägg eller fick folk att med spänning varje dag följa byggarbeten utanför mitt fönster.

Nu är det inte så. Men jag har en sär-bo att skriva om, fast just nu är vi sambos för att min lägenhet har intagits av hantverkare i snickarbyxor med snus under läppen. Intet ont om hantverkare men jag vill inte möta dem rufsig och yrvaken klockan sju på morgonen i mitt hem. Jag vill inte möta någon obekant alls klockan sju på morgonen i mitt hem. Dessutom finns ingen plats för mig hemma just nu bland alla lådor och isärskruvade sängar och bord och stolar.

Och jag kan skriva om vädret. Idag skiner solen och jag tvättar allt som legat i bruna pappkassar från Willys medan min cowboy roar sig på sitt förvärvsarbete. Ett tag drabbades jag av panik när jag såg alla kassar och plötsligt saknade mina glasögon och min oumbärliga kalender. Det är ingen ordning alls på mina pinaler och sånt får man lätt panik av. Jag förstår inte varför jag lagt glasögon och kalender längst ner under högen av nyinköpta trosor och bh:ar. Där låg de i alla fall men jag hann bli svettig och darrhänt och tappa alla harmoni för en sekund. Nu är den återfunnen.

I kylskåpet finns ett paket jäst och i skåpet en påse grahamsmjöl som ska bli till grahamsbullar senare. Igår bakades kanelbullar och gjordes chili con carne. Och så var det melodifestival där Malena Ernman gick till Globenfinal. Vilken lyckad dag det blev. Vilken fantastisk kvinna jag är. Bakar, lagar mat och tvättar och älskar och tar om hand. Och tänk för att jag faktiskt tycker att det är bra och trivs. Basic liksom. Mitt hem är min borg och där ska banne mig finnas gott om både kärlek och mat. På jobbet ska jag gå ledarkurs och förverkliga mig, på fritiden dansa lindy hop, åka skridskor, skriva, läsa, träna mig frisk och rosenhyad, meditera och bli närvarande i nuet mellan bullbaken och omhändertagandet av nära och kära. Allt är så bra. Att vara lycklig är att få balans mellan alla dessa delar och själv kunna välja vad som passar och hur mycket jag orkar. Jag vet att det är så jäkla svårt med alla måsten och allt sånt. Det är inte alltid man känner att man kan välja något alls utan livet bara rullar på. Men jag har lärt mig av en vän att byta ordet måste mot vill. Prova det: jag vill jobba, jag vill laga god och hälsosam mat, jag vill må bra. När jag gör det upplever jag mig inte längre som ett offer för omständigheter. Det är JAG som väljer och det skapar mängder av god energi och en känsla av kontroll över livet.

Kärlek ger också god energi. Och så kan man öva sig på att fokusera på den stund som är här och nu.

Jon Kabat-Zinn betonar andingens betydelse för närvaron i nuet. En solig söndag, medan Vasaloppsåkarna flåsar på i spåret, läser jag följande i boken Vart du än går är du där: ”

Hejda dig, slå dig ned och tänk på din andning då och då under dagens lopp. Ta dig fem minuter eller bara fem sekunder. Släpp efter och öppna för nuet, både för vad du känner och vad som pågår omkring dig. Försök inte ändra på någonting under dessa ögonblick, bara andas och släpp efter. Andas och låt allting vara. Dö från tvånget att just nu ändra på någonting alls; låt hjärnan och hjärtat ge detta ögonblick tillstånd att vara precis sådant det är och dig själv att vara exakt sådan du är.

Nu stänger jag av mobilen, datorn och sätter en deg medan tvättmaskinen surrar i tvättstugan och solen skiner genom persiennerna. I nuet är allt bra.

Liv i exil

En begravning, en födelsedagsfest och en förkylning senare har jag äntligen läst ut Män som hatar kvinnor lagom till biopremiären som är i dag.

Jag lever just nu i exil i en lägenhet mitt i stan. På köpet övar vi oss, särbon och jag, i att leva vardagsliv med varandra. So far so good. Hemma i mitt eget hem huserar mattläggare och målare alldeles på egen hand. Undrar om jag är naiv som litar på att de gör sitt hantverkarjobb ordentligt, inte lämnar spikhuvuden oinslagna och inte skräpar ner för mycket.

Tonåringen tycker jag är en baglady vilket jag villigt erkänner. Halva mitt liv är oorganiserat nerstoppat i bruna pappkassar från Willys. De ockuperar min kära bikers garderob till hans ibland stora förtvivlan. Har inte vår kärlek satts på prov tidigare så gör den det nu. Den andra halvan av livet står i mitt vardagsrum i svarta sopsäckar och i lådor i väntan på sortering och utrensning.

Danslektioner

Lindy hop är ganska kul. Det trodde jag inte efter första lektionen sent en söndagskväll i februari. Dansläraren var en opedagogisk vikarie för den ordinarie. Min kära och jag var lika förvirrade och uppbragta efteråt och hade sånär bestämt oss för att aldrig mer delta. Men så var vi där igen i går, med nya ordinarie lärare. Vi lärde oss en finfin stegslinga: Under the arch, passering, passering, infång och så…hopp! Föreställ er en sjuttiokilos enochsjuttiofem lång medelålders kvinna svinga sig högt upp i luften i ett lindyhopp. Kul var det och hoppade gjorde jag. Fast när jag tittade ner på min ett huvud kortare danspartner kände jag viss oro: ”Det kommer att gå bra det här”, sa han och fattade ett stadigt grepp om min hand medan jag fattade ett lika stadigt grepp om hans axel. Han såg nervös ut. Jag lugnade honom och intygade att jag skulle vara rädd om honom. Vi klarade hoppet fint. Han stod pall. I ögonvrån såg jag hur älsklingen hivade upp små nätta fnittrande kvinnor i luften som inget alls. Lång och stark som han är. Han såg ut att ha det ganska bra.

I övrigt har jag burit lådvis med skräp från min övervåning till min bottenvåning. Gamla mappar med föreläsningsanteckningar, dammiga Wahlströms flickböcker, obegripliga samlingar av allt möjligt som bara legat i mina hyllor och samlat damm. När renoveringen av mitt hus är klart skall hälften slängas, har jag bestämt. Aldrig i livet bär jag upp så mycket skräp till övre våningen igen. Själslig rensning kommer på köpet.

Väntan

Adventstid. Som den sanna adventsälskare jag är har jag plockat fram ljusstakar och julgardiner och julstjärnor. Julen är som bäst, just nu. I år liksom alla år ska jag konsekvent undvika att drabbas av julklappshysteri och ångest över allt man borde och bara, bara göra saker jag verkligen vill. Umgås med särbon, hans barn, mina barn och laga god mat. Något har hänt även hos älsklingen som efter flera års pikar från min sida nu fått upp en ljusgirland på sin balkong. Normalt sett är han en motvallskärring (gubbe?) vad gäller jul. Min teori är att det har att göra med alla ohemula krav från olika håll. Vi jobbar fortfarande på att hitta vår jul. En ständigt pågående process. Om en vecka åker vi till London och njuter av julstämning där.

I veckan som gått har jag också gjort Det. Det som så många andra gjort före mig. Nämligen gått med i Facebook. Den yrkeskår jag tillhör har en osedvanlig nyfikenhet på alla fenomen på internet. Workshops och diskussioner har ägnats sociala nätverk. Poängen har jag inte riktigt fattat än men det kommer väl. Lite lustigt är det att facebooka med kollegor som sitter i rummet invid. Fast å andra sidan kan man föra mer informella och privata diskussioner där än via mailen på jobbet. Samt ha lite koll på barnen (om de nu vill bli ens vän). Antar jag. Just testing so far.

Annars är det ingen större skillnad på en svensk och en finlandssvensk jul. I Finland finns mer av olika slags ugnsrätter på julbordet. Som kålrotslåda och morotslåda. Och jag minns inte för mitt liv några revbensspjäll eller prinskorvar. Det finns ingen annan högtid som aktualiserar traditioner som just julen och varje år gör jag en avvägning av vad jag verkligen vill bevara av den kultur jag för med mig och vad jag verkligen vill avstå ifrån. Femtonåringen däremot har under åren samlat på sig minnen från alla jular och fått ihop en hel arsenal av måsten och upprördes av min framkastade tanke att avstå från julgranen. Hon vill inte avstå något alls och anser att jag är en usel mor som inte vill ge sin tonåring en gran. Plastgranen i förrådet gills inte helt och hållet så det blir väl till att skaffa ett riktigt barrande träd. Så blir alla nöjda och den kompromissen kan jag faktiskt tänka mig. Bara jag får julefrid.

Lönelyxa

Jag ska lönelyxa. Det innebär att jag ska lösa ut min nylagade cykel, handla nya underkläder och hygienartiklar och köpa mat. I SVD tycker de att man ska lönelyxa på franskt vis. Jag gör det på ensammamorsansvis. Och solen skiner och jag ska cykla hem på min nylagade cykel med prasslande plastpåsar från Apoteket och njuta av känslan att det snart är fredag.

Tiden

Bodil Malmsten skriver i sin blogg Finistere: Tiden gör ingen paus medan man väntar på att det ska bli dags.  Nej tiden gör sannerligen ingen paus. Den går och går och gör det alltför fort.

Nu går jag i längtans tider. Därtill har jag nyss börjat plocka ihop tusen bitar av brustet förtroende i en stilla, naiv förhoppning att tillit går att laga. Går det? Jag vet inte än.

Medan tiden går för fort måste beslut växa fram. Det är bara här och nu som gäller för nu börjar tiden verkligen vara slut och än ser jag inga tendenser till att få gehör för mina tankar. Jag har frågat, men kunde lika gärna ha ställt frågan: vill du flyga med mig till månen?

Är det bättre att vara ensam med sina drömmar och längtor än ensam tillsammans? Och hur skall man kunna låta bli att anklaga varandra för att det man ville aldrig blev? För att man aldrig satsade riktigt fullt ut. För att man aldrig kunde mötas. När det inte fanns några hinder. Egentligen. Bara i grunden olika livsmål och ett alldeles för tungt bagage.

Onsdag 24 september

Vi är alla värda det vi längtar efter och ska inte hänga oss kvar i kontakter med människor som behandlar oss vårdslöst, säger SVDpsykologen Madeleine Gauffin Rahme.

Detta läser jag först av allt på morgonen när jag slår på datorn. Egentligen letar jag ett telefonnummer till en bank utomlands. Inte för att jag har mycket pengar sådär som folk med bankaffärer utomlands brukar ha, snarare tvärtom.

Istället för att leta telefonnummer försjunker jag allt djupare ner i de senaste dagarnas tankar. Vi är alla värda det vi längtar efter och ingen har rätt att behandla oss vårdslöst.

Jag måste ta ställning snart i avgörande frågor, min cykel står kvar utanför jobbet med punktering och jag saknar ett mycket viktigt kontonummer.

I livet råder allmän förvirring.

Kunde varit värre

Min vardagsrumsvägg är fortfarande flammig; färgen var slut i affären. Jag blundar och tänker mig att den är vackert och jämnt olivgrön. Tills ny färg anländer. Vill också tapetsera om. Vill bli ommålad själv. Omgjord, nu när det är höst.

Igår upptäckte jag att min hyresvärd tagit fram högtryckstvätten och spolat bort mossan framför mitt hus. Trevligt, men väggar och fönster var allt annat än rena för mossan hade förflyttats dit istället. Jag tvättade och svor och funderade på skadestånd för förstörd dörrmatta.

Visst kunde det ha varit värre. Det är mycket som kunde ha varit värre.