Det finns tillfällen när man känner ett behov av att prata djupt och länge med en människa om väsentligheter och möts av största möjliga tyssstnad. Behovet kan slå till när som helst. Vid lunchtid när man kommer att tänka på en gammal vän. Vid middagstid när man nyss läst en tankeväckande artikel i tidningen. Mitt i natten när man vaknar ur sin dröm och finner kärestan tryggt snarkande bredvid en.
Det finns tillfällen då man söker kontakt men inte finner någon utsträckt hand som tar emot. Det finns stunder då behovet hotar att bli överväldigande och man istället får ge sig ut på en vildsint språngmarsch genom slaskblöt stad (under täcknamnet joggintur). Om man kan. Sitter man på jobbet får det bli ett idogt stirrande på dataskärmen i ett tafatt försök till koncentration.
Det finns tillfällen då man bara måste konstatera att det är bra så. Behovet av kontakt finns men kan inte alltid tillfredsställas. Det finns inte alltid någon som tar emot.
Jag har handlett en ny kollega. Jag har hostat, fortfarande inte helt frisk efter förkylningen. Jag har ringt trilskande hantverkare. Jag har pratat mig hes. Jag har gjort vanliga saker. Köpt Noskapin på apoteket. Ätit lunch. Skrattat. Mött en kolossal äldre dam med turban på huvudet och långt, rödblont hår som stack fram här och där. Damen såg ut att ha ätit sur citron. Varför ser så många ut så, undrar jag på väg tillbaka till jobbet från apoteket. Är det något i stadsluften? Kärleksbekymmer? Livsångest? Ensamhet? Pengabekymmer? Längtan efter något annat? Leda?
Jag undrar om jag också ser ut så? Eftersom jag faktiskt emellanåt plågas av flera av ovanstående borde det rimligen förhålla sig på det viset. Men den senaste tiden i mitt liv har varit så fylld av ljus och ljuv kärlek och vackra möten att inte ens sura damen i turban lyckas få mig ur balans.
Snart är det ju vår också. Om bara två månader är det Valborg. Let the sunshine in.
Jag blir lite avundsjuk när jag läser i DN om både Hanna och Mia. De är så duktiga. Bloggar och skriver böcker gör de också. Önskar jag var så där rak och ärlig och självutlämnande. Vågade vara det. Önskar jag hade en konstig pappa som reser till Västindien eller att jag var begåvad nog för att göra lustiga tvprogram. Om jag åtminstone var lite Bodil Malmsten. En sån som fick till den lilla knorren i varje blogginlägg eller fick folk att med spänning varje dag följa byggarbeten utanför mitt fönster.
Nu är det inte så. Men jag har en sär-bo att skriva om, fast just nu är vi sambos för att min lägenhet har intagits av hantverkare i snickarbyxor med snus under läppen. Intet ont om hantverkare men jag vill inte möta dem rufsig och yrvaken klockan sju på morgonen i mitt hem. Jag vill inte möta någon obekant alls klockan sju på morgonen i mitt hem. Dessutom finns ingen plats för mig hemma just nu bland alla lådor och isärskruvade sängar och bord och stolar.
Och jag kan skriva om vädret. Idag skiner solen och jag tvättar allt som legat i bruna pappkassar från Willys medan min cowboy roar sig på sitt förvärvsarbete. Ett tag drabbades jag av panik när jag såg alla kassar och plötsligt saknade mina glasögon och min oumbärliga kalender. Det är ingen ordning alls på mina pinaler och sånt får man lätt panik av. Jag förstår inte varför jag lagt glasögon och kalender längst ner under högen av nyinköpta trosor och bh:ar. Där låg de i alla fall men jag hann bli svettig och darrhänt och tappa alla harmoni för en sekund. Nu är den återfunnen.
I kylskåpet finns ett paket jäst och i skåpet en påse grahamsmjöl som ska bli till grahamsbullar senare. Igår bakades kanelbullar och gjordes chili con carne. Och så var det melodifestival där Malena Ernman gick till Globenfinal. Vilken lyckad dag det blev. Vilken fantastisk kvinna jag är. Bakar, lagar mat och tvättar och älskar och tar om hand. Och tänk för att jag faktiskt tycker att det är bra och trivs. Basic liksom. Mitt hem är min borg och där ska banne mig finnas gott om både kärlek och mat. På jobbet ska jag gå ledarkurs och förverkliga mig, på fritiden dansa lindy hop, åka skridskor, skriva, läsa, träna mig frisk och rosenhyad, meditera och bli närvarande i nuet mellan bullbaken och omhändertagandet av nära och kära. Allt är så bra. Att vara lycklig är att få balans mellan alla dessa delar och själv kunna välja vad som passar och hur mycket jag orkar. Jag vet att det är så jäkla svårt med alla måsten och allt sånt. Det är inte alltid man känner att man kan välja något alls utan livet bara rullar på. Men jag har lärt mig av en vän att byta ordet måste mot vill. Prova det: jag vill jobba, jag vill laga god och hälsosam mat, jag vill må bra. När jag gör det upplever jag mig inte längre som ett offer för omständigheter. Det är JAG som väljer och det skapar mängder av god energi och en känsla av kontroll över livet.
Kärlek ger också god energi. Och så kan man öva sig på att fokusera på den stund som är här och nu.
Jon Kabat-Zinn betonar andingens betydelse för närvaron i nuet. En solig söndag, medan Vasaloppsåkarna flåsar på i spåret, läser jag följande i boken Vart du än går är du där: ”
Hejda dig, slå dig ned och tänk på din andning då och då under dagens lopp. Ta dig fem minuter eller bara fem sekunder. Släpp efter och öppna för nuet, både för vad du känner och vad som pågår omkring dig. Försök inte ändra på någonting under dessa ögonblick, bara andas och släpp efter. Andas och låt allting vara. Dö från tvånget att just nu ändra på någonting alls; låt hjärnan och hjärtat ge detta ögonblick tillstånd att vara precis sådant det är och dig själv att vara exakt sådan du är.
Nu stänger jag av mobilen, datorn och sätter en deg medan tvättmaskinen surrar i tvättstugan och solen skiner genom persiennerna. I nuet är allt bra.
En begravning, en födelsedagsfest och en förkylning senare har jag äntligen läst ut Män som hatar kvinnor lagom till biopremiären som är i dag.
Jag lever just nu i exil i en lägenhet mitt i stan. På köpet övar vi oss, särbon och jag, i att leva vardagsliv med varandra. So far so good. Hemma i mitt eget hem huserar mattläggare och målare alldeles på egen hand. Undrar om jag är naiv som litar på att de gör sitt hantverkarjobb ordentligt, inte lämnar spikhuvuden oinslagna och inte skräpar ner för mycket.
Tonåringen tycker jag är en baglady vilket jag villigt erkänner. Halva mitt liv är oorganiserat nerstoppat i bruna pappkassar från Willys. De ockuperar min kära bikers garderob till hans ibland stora förtvivlan. Har inte vår kärlek satts på prov tidigare så gör den det nu. Den andra halvan av livet står i mitt vardagsrum i svarta sopsäckar och i lådor i väntan på sortering och utrensning.
Lindy hop är ganska kul. Det trodde jag inte efter första lektionen sent en söndagskväll i februari. Dansläraren var en opedagogisk vikarie för den ordinarie. Min kära och jag var lika förvirrade och uppbragta efteråt och hade sånär bestämt oss för att aldrig mer delta. Men så var vi där igen i går, med nya ordinarie lärare. Vi lärde oss en finfin stegslinga: Under the arch, passering, passering, infång och så…hopp! Föreställ er en sjuttiokilos enochsjuttiofem lång medelålders kvinna svinga sig högt upp i luften i ett lindyhopp. Kul var det och hoppade gjorde jag. Fast när jag tittade ner på min ett huvud kortare danspartner kände jag viss oro: ”Det kommer att gå bra det här”, sa han och fattade ett stadigt grepp om min hand medan jag fattade ett lika stadigt grepp om hans axel. Han såg nervös ut. Jag lugnade honom och intygade att jag skulle vara rädd om honom. Vi klarade hoppet fint. Han stod pall. I ögonvrån såg jag hur älsklingen hivade upp små nätta fnittrande kvinnor i luften som inget alls. Lång och stark som han är. Han såg ut att ha det ganska bra.
I övrigt har jag burit lådvis med skräp från min övervåning till min bottenvåning. Gamla mappar med föreläsningsanteckningar, dammiga Wahlströms flickböcker, obegripliga samlingar av allt möjligt som bara legat i mina hyllor och samlat damm. När renoveringen av mitt hus är klart skall hälften slängas, har jag bestämt. Aldrig i livet bär jag upp så mycket skräp till övre våningen igen. Själslig rensning kommer på köpet.
Förkortningen ACT står för Acceptance and Commitment Therapy/Training. Ett praktiskt instrument som ACT erbjuder är livskompassen. Om denna kan du läsa mera här . Jag kom i kontakt med livskompassen för några månader sedan på en kurs i arbetsmiljö och nu senast på en kurs i ledarskap. ACT är nämligen inte bara användbart när man ska lära sig hantera stress och bli mer harmonisk i privatlivet utan kan också hjälpa att formulera och åskådliggöra värderingar och mål i yrkeslivet. ACT handlar också om medveten närvaro eller mindfulness, något som är aktuellt för många i vår stressade tillvaro. Jon Kabat Zinn har skrivit en bok som heter Vart du än går är du där som jag nyss köpt och ivrigt väntar på att få tid att läsa. ACT har också hämtat inspiration från Stephen Hayes Sluta grubbla börja leva. Jag får säkert anledning att återkomma till Jon Kabat Zinn.
Ett underbart citat från Alice i Underlandet får illustrera tanken med Livskompassen:
Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar.
Så här säger Fredrik Livheim som står bakom texten på livskompass.se: Vill vi skapa oss de liv vi vill leva måste vi först ha en ganska bra idé om hur vi vill att våra liv ska se ut. Ett sätt att utforska det och göra det tydligare för sig själv är att använda en livskompass
